en slug en

lokalpatriotism, javisst!

2009-11-26T02:57:00.001+01:00

Jag tänkte bara informera er om att jag i några veckor nu varit lokalbloggare för Uppsalatidningen. Detta innebär alltså att jag fått privilegiet att skriva så mycket jag bara kan om min kära hemort Storvreta. Jag gillar det, att skildra en villaperiferi är precis så stimulerande och givande som det låter. Bloggen hittar ni här, och den uppdateras systematiskt av en kille som heter Jesper varje fredag. Jag får inte något betalt för mödan, vilket snarare bara gör att jag känner som om jag uträttar någonting direkt från hjärtat. Det trillade ner en biocheck från Jesper i brevlådan förra veckan och till och med det kändes överflödigt. Jag behöver bara en klapp på axeln eller kyss på kinden, eventuellt skulle jag kunna sträcka mig till ett blomsterbud.

jag bär hjälm och skäms väldigt lite

2009-11-26T02:57:00.000+01:00

De besynnerliga händelserna i mitt liv löser av varandra som på löpande band, min vardag skulle i skrivande stund kunna jämföras med ett parti upp-och-nervänt mahjong. Idag fick jag exempelvis nästan en glödlampa i huvudet. Händelsen var mycket dramatisk och har ett visst återberättningsvärde... det var när jag strosade omkring utanför min skola, visslandes, hummades och trallandes. Var allmänt oskuldsfull och lika beväpnad som en lammunge, alltså intet mer än en harmlös pojke på bästa humör en vanlig sensommareftermiddag i september. Plötsligt hörde jag ett klirr precis intill knäskålen min. Jag stannade till och såg hur glasflisor plötsligt låg utspridda på marken, precis där jag just satt min fot. Det dröjde inte länge innan jag insåg att någon avfyrat en projektil ifrån ett närliggande fönster, och att den projektilen var en gammal glödlampa. Det var uppenbart att föremålet hade kastats i åtanke att träffa mig i skallen. Jag hade varit en levande, och enligt denne någons förhoppningar, snart en död måltavla. Chocken och andnöden var omedelbara faktum. Mina överlevnadsinstinkter tog över och impulsen att springa för livet var självklar. Så jag sprang, snabbare än jag gjort på år och dar, tills jag satt mig själv i säkerhet på en allmän parkbänk.

Jag satt där en stund, tände en cigarett och försökte skölja ner vad som precis hade hänt mig. Det hade ju inte varit en sådan där liten idé-glödlampa över huvudet, som illustrationen här ovan så vackert illustrerar. Nej, det var knappast en sådan där snilleblixt som hängde i en transparent tråd ovanför hjässan - det hade varit dödliga skärvor som cirkulerat kring mig med enda avsikt att bosätta sig i någon utav mina kära hjärnhalvor. Ett försök till mordförsök! Men vem skulle vilja utsätta mig för ett avdagatagande av detta slag? Har jag någonsin gjort en fluga förnär och har jag ens fiender med liknande våldsam kapacitet? Och hur bör jag föra mig för att finna förövaren? Fönstret hade sedan länge stängts igen och inte ens en skugga kvarstod intill gardinstången. Ledtrådar var alltså en bristvara. Mina händer darrade, jag var skärrad.

Hela förteelsen fick mig att tänka på hur mån jag faktiskt är om min kära skalle och hur tragiskt det vore att få allt jag byggt upp i mitt sinne saboterat utav en glödlampa kastad från ett par brutala, anonyma armar. Så nu bär jag i förebyggande syfte ständigt hjälm vart jag än beger mig - den är röd, blank, och jag skäms väldigt lite.

alla är sjuka nu

2009-11-26T02:54:00.001+01:00

alla är sjuka nu, men inte jag. det enda jag erfarar är så kallade
allergiska reaktioner
där snoret väller ur näsborrarna och kikhostan vägrar ge med sig. och det värsta av allt är att vad jag är allergisk mot är okänt! inte ens min mor eller herr doktor vet var mina symptomer härstammar ifrån, och det som skrämmer mig mest är ATT OM DE INTE VET SÅ GÖR INGEN. inte ens det mest briljanta axet på hela fältet. jag må vara ett briljant ax men vad din problematik beträffar står jag alldeles handfallen, har de axen jag frågat svarat för att sedan vända mig sin rygg snabbare än kastvindarna i kristianstad

dessa allergiska reaktioner, de är så klart inte så inbitet enerverande som jag kanske försöker få de att framstå som. självfallet vill jag främst plocka dina sympatipoäng, utnyttja din varma famn och bli omstoppad i sängen med varsam fingertoppskänsla. detta är min intention och det skall icke undangömmas. men ändå! jag måste få vomera ut mitt missnöje över faktumet att jag inte vet var dessa reaktioner kommer ifrån. det vore så hyggligt om jag bara visste att det berodde på damm, durkslag, dörrhandtag eller dig - men det kan jag inte, för det är så ohyggligt ovisst

äsch, vad håller jag nu på med, ärlighet varar längst. förlåt mig för att jag skrivit två stycken baserat på lögner men jag måste säga som det är. innerst inne i mitt medvetande vet jag om varför jag upplever dessa snoriga näsborrar, denna inte så klämkäcka kikhosta och dessa ack så frusna öronsnibbar. jag lallar omkring och blundar för sanningen för jag räds att för att den ska slå mig och allt rasa samman men jag vet EGENTLIGEN, det gör jag. det är en speciell liten varelses fel, en mycked särskild liten kissemiss, nämligen grannkatten maja

och det gör så ont i mig, så fruktansvärt ont, för jag tycker om den sabla kissen så satans mycket och det retar mig oerhört att mina bihålor inte samtycker. tove vet precis hur det känns. jag vill inte heller att det ska vara katten som skapar orosmoln i min tillvaro för jag är så fäst vid henne och ÅH, maja! jag vet att jag har varit dum och råkat dra dig i svansen och nypa dig i tassen men det var bara för att jag tyckte om dig. om jag kunde skriva om de oläsliga ärren du klöst på min mage skulle jag forma dem till ordet FÖRLÅT. förstår du inte maja jag älskar dig fast du bara är en katt, det gör jag faktiskt. jag är högst anpassningsbar dessutom lyssna bara: mjaoooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

snälla maja förstår du inte att jag vill vara med dig och att jag inte tänker låta NÅGON RINNANDE NÄSA I VÄRLDEN stoppa mig

någonting tär på min härdade själ

2009-11-26T02:54:00.000+01:00

...och jag vet precis vad det är. Uppsala, vad har du någonsin gett mig? Om vi satt på middagsbjudning skulle du konversera med mig om saker som samtida arkitektur, någonting jag inte alls skulle vara på humör på att höra om just då. Du skulle vara en sån där jobbig typ som bara pratar om sig själv och inte ens gör det på ett intressant sätt. Din tunga skulle rulla och ditt stämband skulle surra som om de vore insmorda i rapsolja. Nej, jag orkar inte med dig just nu. Jag tänker lämna staden i några dagar, vill få lite andrum ifrån ditt ständiga pladder. Eller vet du vad? Jag lämnar hela landet istället! Ja, jag ska fly långt iväg till främmande hyfsningar och du får inte följa med, Uppsala.

(Kan ni förstå att jag är så naiv så att jag på allvar tror att alla fantomer som bor i mitt huvud inte kommer följa mig även till utlandet? Haha! Ibland förundras jag sannerligen över min egen enfald...)

Just nu gör jag i alla fall en spellista till resan och den här känns mest självklar att ha med. Förmodligen den mest idealiska låten att lyssna på när man transporterar sig som finns. Helst ska man fara förbi mörkgröna fält under en grå himmel med ett ordentligt regn piskandes över sig. Oturligt nog ska ju jag i och för sig flyga ovanför både molnen och regnet, så avståndet mellan mig och det kondenserade diset kommer alltså vara lite väl stort. Vilket osökt leder in mig på frågeställningen som hänsynslöst dunkat i mitt sinne dessa dagar... VARFÖR ska det alltid vara ett så stort mellanrum mellan en själv och det enda man vill!?

havet är djupt

2008-09-16T19:26:00.007+02:00

Det är mycket man inte vet varför man gör i detta liv. Likväl utför man dessa bedrövliga handlingar, naiv och dum som man alltid är. Visst krävs det snedsteg för att gå vidare och utvecklas som person och självklart är ingen människa är ofelbar. Men somliga saker alltså, varför jag gått med på dem är mig helt ologiskt. När jag tänker tillbaka vill jag helst slå mig hårt i huvudet med en trubbig pinne. Jag kommer främst att tänka på någonting som jag var med om för ett par månader sedan.

Det var såhär att min fars relation med mig hade stått och vacklat på sistonde. Vi träffades sällan och väl när vi gjorde det var det under högst triviala förutsättningar, som med hämtpizza framför ett avsnitt av "alla älskar Raymond". När det gått en längre tid utan annat än detta förkastliga umgänge slogs min far om insikten att något behövde göras för att injicera liv i vår miserabla gemenskap. Jag var för gammal för att vi skulle kasta baseball till varandra på bakgården, dessutom hade pappa flyttat in i en lägenhet nu, så någon bakgård fanns inte ens att tala om längre. Min far föreslog till sist att vi skulle åka finlandsfärja tillsammans. En märklig aktivitet för far och son, kan tyckas. Mina första associationer, och säkert även dina, var Charlotte Perelli och dräggfulla, ylande lantisar iförda väst och fula råjeans. Jag mötte således hans idé med stor skeptis. Men jag tyckte ändå så synd om min far och uppskattade att han faktiskt ansträngde sig för vår skull, så till sist gick jag med på det hela. Så farligt skulle det väl inte heller kunna vara. (Här vill jag passa på och återknyta till det inledande stycket: hur kunde jag vara så jävla dum i huvudet?)

Redan när jag såg båten stå i hamnen började jag tvivla på mitt beslut. Den reste sig högmodigt som om det vore det allra praktfullaste fartyget vid havskanten, vilket det långt ifrån var. På väg in i skrovet stod en i båtpersonalen och ville fotografera oss för att leverera familjefotot mot betalning därefter. Som en bekräftelse på att vi varit där, att vi faktiskt åkt finlandsbåten tillsammans. Min far lade ena handen på min axel och jag gav ifrån mig ett ansträngt leende. Min far var så glad över att få spendera ordentlig tid med mig, vilket ändå var någonting fint. Hans ölmage gav ifrån sig förnöjda läten. Jag försökte alltså hålla humöret uppe, trots att jag egentligen ville rycka kameran ur fotografens armar och förstöra alla som helst bevis på att jag varit med om det här.

Vi hamnade till sist i rörelse och åkte ut via Stockholms skärgård. Det kändes som om vi skulle krocka med någon av öarna närsomhelst och resan få sitt klimax i en kollektiv explosion rätt in i nationalromantiken. Det hände dessvärre inte - istället åt vi buffé, jag och min far. Ät hur mycket du vill, sa han med munnen full av kräftstjärtar. Folket runtomkring frossade som om det vore världens undergång, och en liten del av mig hoppades också på att det var det. Men som sagt försökte jag hålla modet uppe, så för att roa mig betraktade jag alla de olika människotyperna som frodades på båten. De unga, framgångsrika entreprenörskillarna med sina prydliga slipsar. Singeldamerna i medelåldern som förberett sig inför den stundande kvällen genom att piffa upp sina obscena urringningar. De tjugoåriga grabbgängen som mest bara var där för den billiga spriten. De likartade familjerna med fru, man och två barn som snart skulle kasta sig över alla bastanta godisförpackningar i tax free-shopen. Alla var de tillskott i båtens fauna av personligheter.

Min far och jag satt vid panoramafönstret ut mot båten. Han smuttade på ett glas konjak och vi såg på solnedgången över det öppna havet. Plötsligt sa han någonting som skulle skrämma slag på mig:
- Ikväll är det dags.
Jag blev livrädd. Menade han vad jag trodde med det där? Att han på riktigt i mitt sällskap hade tänkt utnyttja båtens livfulla köttmarknad? Det var väl ändå en tanke i det extremaste laget - nog hade min far alltid varit en aning vulgär, men att han skulle gå så långt i mitt sällskap vore väl ändå orimligt. Eller? Jag såg mig omkring, och desperata damer fanns det gott om. Att det skulle spenderas kvalitativ far och son-tid kändes med en gång väldigt avlägset. Jag tänkte tillbaka på när jag var liten och vi två bara brukade kastade baseball på bakgården tills det var läggdags. Det var så oskuldsfullt och rent. Nu var det andra tider, och innebörden av bollen i handsken inte vad det en gång var. Jag hoppades bara på att han hade anspelat på någonting helt annat med sin kommentar.

Kvällens disco var i full gång. Jag satt vid baren och svepte mitt tredje glas cocacola. Att jag skulle vara annat än nykterist i min fars sällskap, eller annars för den delen , var för honom otänkbart. Det gjorde mig bedrövad, för jag ville inte annat än att åtminstonde i sinnet ta mig ifrån denna helvetiska färd. Nu var min enda förlitan till någon form av eskapism alla sockerchockar och inte ens någon sådan ville infinna sig. Samtidigt såg jag i ögonvrån hur min far ägde dansgolvet med all sin maskulinitet. Det juckades, frustades och flängdes omkring med damerna. En stor, blöt svettfläck på hans ryggtavla syntes tydligt igenom den vinröda och till hälften uppknäppta dressman-skjortan. Jag beställde snabbt ett fjärde glas och begav mig ifrån spektaklet.

I några timmar vandrade jag planlöst omkring på båten och kände mig alldeles tom i huvudet. Jag såg hur alla människor runtomkring mig nådde botten - kärnfamiljsidyllen raserade, småbarnen grät, pappan försupen, mamman överspänd. De framgångsrika entreprenörernas tidigare så prydliga slipsar var nu fastknutna i deras pannor. Spritkillarna dansade på barstolar och högg kvinnor likt vargar, allt till Cascada på maxvolym. Jag såg på eländet med avsmak. Natten var ännu ung, men jag ville bara gå och lägga mig. Jag begav mig ner för trapporna mot våran C-hytt. Det kändes som att jag bar en fotboja, så tunga som mina steg var. När jag försökte öppna dörren in till rummet märkte jag till min förskräckelse att den var låst. Jag skulle precis knacka när jag började höra distade, regelbundna och välbekanta stön där inifrån. Inte var det väl...? Jag försökte förtvivlat intala mig själv om att det inte var min far, men blev ändå spyfärdig och kastade mig på knä. Det kändes som att magen ville vrida ihop sig och hjärnan tränga sig ur mitt kranium. Hur kunde detta ske? Jag satte mig på en bänk utanför någon resturang, begravde händerna ansiktet och började seriöst fundera kring hur snabbt man skulle sjunka om man hoppade av däck.

Morgonen därpå var det "continental breakfast" och alla åt rostskivor med sylt på. Far tuggade med halvöppen mun och hade en belåten uppsyn. Han vinkade åt en dam jag aldrig sett förut några bord bort. Inte en till? Tänkte jag och våndades över min existens. Samtidigt böjde han försiktigt fram sitt huvud mot mig och sa:

- Som jag älskade igår har jag inte gjort på åratal.
Sedan blinkade han till med ena ögat och gav mig en ryggdunk innan han återgick till att febrilt bre syltmackor. Jag petade i min äggröra och svor för mig själv att aldrig ryggdunka någonting någonsin. Sedan fördömde jag fruktbarhetens dygd och svalde äggulan hel.

vår värld fräts isär

2008-08-24T16:30:00.009+02:00

För ett par dagar sen var jag med om en mycket olustig händelse. Jag hade ett ärende, och det var bråttom mellan punkt A och punkt B. Jag vandrade med stormsteg över Uppsalas kullerstensgator, regnet hällde ner från skyn och mitt paraply var inte det minsta vattentätt. Jag minns inte i detalj vad mitt ärende var, men jag vet att det var brådskande och att jag inte ville annat än att avklara den enerverande transportsträckan så raskt som möjligt.

Men mitt i jäktandet närmade sig mig plötsligt en högst säregen man. Han hade anteckningsblock i handen, rufsig kalufs och en grön skyddsväst med en miljöorganisations text stämplad på ryggen. Hela hans uppsyn var ivrigt kliande, likt en iller oförmögen att sitta still. Jag ökade takten, således även han, och när vi var jämsides på resonligt avstånd för samtal ställde han mig (helt utan pardon) frågan: Vad tycker du om den globala uppvärmningen? Jag blev en aning konfunderad. Nog hade jag fått många dumma frågor riktade mot mig i mina dagar, men denna måste ändå tagit priset. Trots det behövde jag några sekunders betänketid. Jag betraktade mannen och lade märke till hans lätt autistiska kroppsspråk - darrande underarmar, ryckande mungipa, nickande huvud, sammanbitet minspel, spikrak hållning. Den är väl dålig, fick jag till slut ur mig. Mannen log ett brett leende och en strimma av fradga rann honom obemärkt ner för hakan. Jag såg på de allt mer intensiva muskelryckningarna i hans ansikte att jag gett honom precis det svaret han sökte. Är det inte dags att göra något åt det då?, sa mannen som nu hade blivit alldeles upprymd, och hans kinder började gå mot en allt mer rosenröd färgskala. Jag suckade för mig själv, tittade nervöst ner på mitt armbandsur och muttrade jo, det är det väl. Nu strålade hans anlete likt en av universums exploderande nebulosor. Han gned sina handflator mot varandra och flåsade rytmiskt, vilket i samband med regnet och hans kalufs fick mig att börja tänka på blöta labradorer. Då borde du gå med i våran organisation! Utbrast byrackan falsettartat. Jag insåg att jag varit dumdristig nog att låta mannen få höra precis allt vad han ville höra fastän jag inte hade tid att ge honom vad han ville ha, så för att ta mig ur situationen svarade jag: det borde jag nog egentligen, men jag kan inte just nu.

Då tog mannen ett hårt tag om mitt arm. Ögonen spärrades upp. Han började slita sitt hår med sin lediga arm, först lite försiktigt, sedan med en vanvettig intensitet. Ursäkta, vad sa du? Frågade han mig i ett försök till en artig ton, som istället bara kom att låta desperat och sinnessjuk. Förlåt. Jag vet att världen måste räddas, men jag har så bråttom nu, sa jag uppriktigt och lossade mig från hans grepp. Mannen började tappa all kontroll. Han vred och vände på sig åt alla håll och försökte desperat få fram ord, men fick bara ur sig märkliga väsningar när han öppnade munnen. Varför, varför? Kunde jag utläsa ifrån de repetiva läpprörelserna. Jag har helt enkelt inte tid. Mitt ärende är brådskande och åskan dånar, svarade jag och vände ryggen. Mannen föll på knä. Rök började plötsligt strömma ur hans öron och hans skjortknappar lossnade, en efter en. Tänderna hackade och benen skälvde som om de ville skiljas från sin kropp och inte kunde vänta en sekund. Han tittade upp mot himmelen och tog några tunga, uppgivna andetag. Du vet väl att tid bara är en illusion? var det sista mannen sa innan hans huvud sprängdes och lämnade en pöl av hjärnsubstans på trottoarkanten.

det kryper spindlar i min säng!

2008-08-20T13:10:00.015+02:00

Varför är mitt rum en sådan samlingsplats för demoniska ting? Vad har jag uträttat för att förtjäna någonting av sådan här kaliber? Helvete! Det är en hel rymd av vidriga varelser som börjat trängas på mitt utrymme, allt från nattfjärilar till harkrankar till bålgetingar till myggor till svartmyror till tvestjärtar. Min ytterdörr är förlagd oroväckande nära ett buskage, och först trodde jag det var där som insekterna frodades och sådär ibland smet in när dörren stod på glänt. Men nu har min dörr varit reglad under en längre period och krypen strömmar fortfarande in, så jag har förkastat den teorin.

De gömmer sig i pyjamasskjortan min varje kväll jag går till sängs och ligger blottade i min hårbotten varje morgon jag stiger opp. Fy fan för fasansfulla fän, de är så fruktansvärt hyfslösa - jag kan inte längre slappna av i mitt eget hem! Krypen är överallt och det enda jag gör att att ränna omkring efter dem med gårdagens tidning i högsta hugg. Kan jag inte bara få lite frid? Förtjänar jag verkligen denna vedergällning? För att få lite klarhet försökte jag likställa straffet jag fått med synderna jag begått den senaste tiden. Jag har:

- stulit (två burkar pesto)
- ljugit (om varför jag luktade rök)
- frossat (i vegetarisk buffé)
- dräpt (ett stort antal insekter)
- inte visat aktning till min mor (struntade i att plocka disken)

...jo, visst, jag är medveten om att jag förtjänar bestraffning för mina begångna synder. Självfallet ska mina utförda dåd få någon slags påföljd, då de är allt annat än oskuldsfulla. Men krypande spindlar i sängen? Nu är väl någon där ovan liiiiiite väl långsint...?

tagen på bar gärning

2008-08-16T17:10:00.015+02:00

mamma såg cigaretten i mungipan min
gav mig en förargad spark
och ett hårt slag i buken
sedan kokade hon soppa på en spiknykter

och nu, kära publik: ett avgrundsvrål!

2008-08-04T12:22:00.005+02:00

Om det är någonting jag tycker är vackert så är det tågsträckan Uppsala - Stockholm. Inte för vyerna, ty de är ingenting särdeles. Inte heller för de bekväma säterna, ty de skulle jag snarare vilja påstå är obekväma. Nej, skönheten ligger snarare i tågets synkroniserade natur. Alltid är det i tid och aldrig avviker det ifrån sitt felfria mönster. 9 över varje timme till Stockholm och 11 över varje timme till Uppsala, om och om igen i all oändlighet. Som ett dragspel går det fram och tillbaks, som ett dragspel som spelar den vackraste tänkbara folkmusik. Tvivlar jag någonsin på mig själv eller mina relationer är en sak i alla fall alltid säker, tåget mellan Uppsala och Stockholm kommer i tid och det kommer alltid komma i tid och jag kommer alltid veta att det kommer i tid. Sträckan sviker en aldrig och det är en sådan lättnad, åh.

Till saken! Igår när jag satt på tåget råkade jag vila jag mitt öga lite extra noga på vad som susade förbi mig utanför fönstret. Någonting som särskilt fångade min uppmärksamhet var all graffiti när jag passerade Boländerna och det efterföljande industriområdet. Bara två saker prydde alla industrihus och det var "GAHHHHHHHH" och "AHHHHHHHHHH". Ingenting annat. Svart sprayfärg som vrålade ut samma sak på tegelväggar flera kilometer framåt. Uppgivna och bortglömda utrop förevigade på de allra mest brutala vis. Det är inte klotter som ska vara någon slags skroderande gatukonst, det är avgrundsvrål som berättar historier om drömmarna som aldrig gick i uppfyllelse och de förlorade förhoppningarna som försvann ner i fördärvet. Säkert så är de signerade av rysliga människoöden som inte fann en annan utväg än att vomera ut all sin ångest på livlösa fabriksväggar. Det är så rått och kallt så jag blir rädd bara av att tänka på det, det får mig att känna bävan, ångest och skräck...
AHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!
GAHHHHHHHHHHHHHHHH!!!

Men nej. Jag ska inte glömma att jag alltid kommer ha den trygga sträckan mellan Uppsala - Stockholm att klamra fast mig vid. Den är faktiskt det enda som hindrar mig från att uttrycka min själanöd på väggar i desperata becksvarta kulörer.

jag är trött på det här högtravande tjafset

2008-08-01T13:01:00.010+02:00

Igår kväll kom jag till en insikt. Jag slog näven i bordet så knogarna blev alldeles rödsprängda och utbrast följande: nu räcker det med ordbajs!!! dags för lite äkta vara! Stängde av stereon med ett våldsamt knapptryck (håll käft, nick cave!!!) för all pretentiös populärkultur var jag också utled på! Sen så tänkte jag, vad är nu detta som har hänt mig de senaste månaderna? Hur kunde jag, en liten pojke i sina bästa år, ta så mycket vatten över huvudet? Någonting har satt sig i min skalle, en liten gnom eller liknande, och nu sitter den där och hånskrattar åt hur jag vältrar mig i självgodhet. Allt är den här korkade bloggens fel, fy farao, begrav mig i en katalansk katakomb! Vem tror jag att jag är? En adelsman i knästrumpor? En aristrokrat i trikåer? En herreman i redingot? En patricier i fjäderhatt? Nej! Jag borde ta ner mina fötter på jorden. Jag borde sluta upp med min anspråksfulla rutin. Jag borde förstå att pompösa kåserier inte kommer ta mig någonstans. Jag borde inse vem jag egentligen är. Jag borde inte låtsas. Jag borde bara vara. Jag borde bädda min säng...

i'll take the subway to your suburb sometime...

2008-07-30T19:47:00.025+02:00

Jag äter dålig pasta samtidigt som jag stirrar på utsikten vid mitt fönster, vilket är ett cykelställ och några nerkissade hallonbuskar. Med andra ord är jag hemma och inte längre i Paris. Jag är ute ur karaktären "mitt parisiska jag" och jag saknar honom redan.

Det var en trivsam vistelse i gott sällskap, jag och han kommer bra överens. Mitt parisiska jag är en trevlig kille fri från allt vad skrupler heter. Mitt parisiska jag jag dricker vin, sveper espresso och röker cigaretter som om det inte fanns någon morgondag. Självklart är han inte alltid på gott humör, särskilt inte när han åker tunnelbana, där det kan vara outhärdligt varmt och kvavt. Mitt parisiska jag ska inte heller förneka att stadens föroreningar gräver in sig varje vrå och att inte ens hans tygskor slipper undan smutsfläckarnas glupskhet. Hur kunde då jag (i mitt parisiska jag) fatta tycke för en miljö som smutsade ner mina skor och filade ner dess sulor till oigenkännerlighet? En fråga jag ställt mig oräknerligt med gånger utan att få ett svar. Men faktum kvarstår att trots lorten på mina skodon hänger jag inte alltför mycket läpp.

Nu är jag som sagt hemma och min kosmopolitiska personlighet är ute ur bilden. Istället väntar några dagars ensamhet i en villa, då min familj inte heller är så tillfinnandes för tillfället. Jag kommer förmodligen vara ganska enslig och inte höra annat än hur det ekar i taket när jag pratar med mig själv, så skulle du vilja komma hit och äta dålig pasta med mig är du varmt välkommen! Du skulle inte ens behöva prata med mig, bara finnas här och låta mig känna tryggheten i att inte vara ensam i ett enormt hus. Det är inte ens ett krav att äta min överkokta pasta, bara var närvarande. Kom hit oinbjuden, vetja. Du får till och med göra inbrott och stjäla alla våra serviser, allt för att kurera min ensamhet. Bakdörren är då att rekommendera, fast ta det försiktigt, den kan gnissla. Är du bara tillräckligt klipsk och fokuserad att du inte glömt insmorningsoljan får du sno hur många serviser du vill... ty jag stal precis en burk pesto från snabbköpet, så dina dåd skulle enbart rentvå min själ.

lycka är en varm bössa

2008-07-14T12:45:00.028+02:00

Min far bor i ett höghus som är högt, och när jag säger högt så menar jag fem våningar upp i skyn. Tittar man ut för fönstret med huvudet först finns chansen att känna molntussarna virvla mot öronsnibbarna. Lyssnar man noga kan man dessutom höra ljudet av skator som tassar på taket och kör ner sina näbbar i betongstålen. Men inget av det är såklart relevant. Det relevanta är, eftersom den här bloggen är solsystemet som kretsar kring MIG MIG MIG och ingen annan än MIG, att jag spenderat ett par dagar där nu. Här är de tre känslor som starkast präglade min visit:

1. rastlöshet
2. ensamhet
3. tomhet

Men självklart så hittar man med tiden rätt sätt att sysselsätta sig på. Vägen till lycka finns alltid nära till hands. Nej, jag menar icke på kemisk väg. Icke heller på biologisk väg. Icke heller på religiös väg. Icke heller på våldets väg. Vilken fåntratt var det egentligen som sa att lycka är en varm bössa? Han hade i alla fall fel! Under mina dagar hos min far fanns det bara en sak som kunde befria mig från rastlöshetens djärva snaror: skräp-TV. Så fort jag kände mig otillräcklig var det bara att omfamna televisionen och ett rör med chips för att genast få tillbaka all livslust. Vad skulle jag ha tagit mig till till dessa dagar om det inte vore för skräpteven? Förmodligen hade jag stått på en espleanad någonstans, haft händerna nedkörda i fickorna, sparkat på lite gruskorn och tittat ner i marken med sorgebunden uppsyn.

Känner du dig lika ofullständig som jag en gång gjorde? Sträck dig då mot fjärrkontrollen, käre läsare. Seså, sträck dig!

vad får det lov att vara? vi har allt på silverfat!

2008-07-07T15:49:00.021+02:00

Hemma efter en vistelse i en av Värmlands djupa skogar. Känns så svårt att tro att min återkomst till hemmet är ett faktum. Lukten av tagna tonårsoskulder och sexuellt frustrerade pedofiler har nämligen inte slutat fräsa i mina näsborrar, hur mycket våtservetter jag än sniffar på. Det känns fortfarande som att jag bor i ett utsatt tält som är blått, rått och smått. Sakerna jag såg som skulle få den modigaste björnen i skogen att skamlöst krypa ihop i fosterställning och kissa på sig av rädsla är alltjämt fastetsade på näthinnan. Men man står ut! För musikfestivalspektakel är trots allt den bättre sortens spektakel. Ändå så längtar jag faktiskt tillbaka all smuts och dekadens. Faktum är att... jag vill bli tagen dit igen! Ja, ta mig till de svarttejpade kukarna! Ta mig till ottan då jag vaknade upp i överhettat tält! Ta mig till alla neondreads och våldtagna hjässor! Ta mig till stormen där mitt tält blåste bort! TA MIG TILL KÄRLEK TA MIG TILL DANS GE MIG NÅGOT SOM TAR MIG NÅGONSTANS!!!

den förstföddes upprättelse

2008-06-27T00:20:00.010+02:00

Tupperware är ett amerikanskt företag som grundades 1946. De specialiserar sig på köksförvaring gjort i plast. Det handlar om objekt som plastskålar, plastbunkar och plastbägare. Men det Tupperware främst gjort sig kända för är sin särskilda marknadsföringsmetod, "tupperware-partyn." Kort sagt går det ut på att man själv bjuder hem vänner och bekanta och demonstrerar produkterna, för att själv få gåvor ifrån Tupperware för sin insats beroende på hur bra man lyckas manipulera sina nära och kära. Det är alltså ett marknadsföringssätt där hemmet infiltreras och till och med stommen i det sociala umgänget blir hetskonsumtion utav plastskålar.

Jag vill helst inte erkänna det här, men det har skett en del tupperware-partyn i vårat vardagsrum, och jag minns dem. Jag minns de äldre damernas gredelina kjolar, jag minns deras överdimensionerande pärlörhängen, jag minns de glada tjuten när plastbägarna utförde underverk med sin funktionalitet och jag minns att öppna skafferiet och plötsligt få en våg av plastskålar rasandes över de ynkligaste kindbenen. Men framförallt minns jag fröken Bergqvist. Denna högresta, magra kvinna som alltid nöp mig i kinden och kommenterade min pubertetsutveckling med sitt överkosmetiska ansikte vinklat mot min mor. "Vilken mörk och hotfull röst eran förstfödde blivit tillägnad... se på den primitiva behåring eran förstfödde nyligen skaffat sig... en sådan obehaglig lukt som börjat strömma från svettlökarna belägna i er förstföddes armhåla..."

Ja, om det är något jag aldrig kommer glömma så är det fröken Bergqvists demoniska kindnyp och helvetiska djävulskommentarer. Det var så enerverande och irriterande, och i kombination med plastskålarnas närvaro var det även oerhört traumatiserande. Jag stod alltid handlingslös när hon utförde sin ständigt oförändrade rutin - nypa mig i kinden, vinkla huvudet mot min mor och till sist kommentera min kroppsliga utveckling med ett tydligt nedvärderande tonfall. Av någon anledning tyckte hon illa om min förvandling från söt pojke till ful ungdom. Ynklig som jag var vågade jag aldrig säga något, och min mor var så upptagen i försöket att sälja plastskålar att hon inte heller hann reagera. Jag fick helt enkelt ta hennes kindnyp och fördömande ansiktsuttryck. Men nu har min pubertetsperiod sedan länge varit över, och jag har samlat mod nog för att säga det jag aldrig vågade säga till fröken Bergqvist. Här följer min upprättelse i ett öppet brev!

ÖPPET BREV TILL FRÖKEN BERGQVIST
Fröken Bergqvist! Du kanske minns mig ifrån tupperware-festerna min mor ett fåtal gånger höll i vårat hem. Jag är den förstfödde sonen du kompromisslöst nypte i kinden och hänsynslöst uttryckte din besvikelse över. Tydligen var min mognad och ingång till vuxenvärlden inte till din belåtenhet! Men jag ska säga dig, fröken Bergqvist, att i en viss ålder blommar alla pojkar, varesig man vill eller ej. Så fungerar naturen, och om du nu skulle ha invändningar mot det bör du vända dig någon annanstans än till den bräckligaste lilla pojken du ser! Du ska veta att ditt ständiga tjat om svettlökar och kroppsbehåring inte gav mig annat än dåligt självförtroende och en osäker uppsyn. Jag må vara den förstfödde - men hellre dör jag än att åter igen behöva utstå dina långa skelettfragment till fingrar i närheten av mitt rosenröda pojkansikte. Eller ska jag säga, MANSANSIKTE! För jag är en man nu, fröken Bergqvist, och inget kan stoppa mig, framförallt inte du! Haha!!!

precis som livet självt...

2008-06-18T14:03:00.035+02:00

Denna vecka lyser föräldrar med sin frånvaro. Båda två tillämpar yrken som kräver mycket närvaro, och just denna vecka krävs så stort mått av närvaro att till och med den mest närvarande närvaromannen skulle få sina närmast närvarande hårstrån att resa sig av obehag. Som en följd av detta har jag lämnats hemma med uppgiften att mata mina små bröder med mjölk och flingor så fort de känner sig svultna. En simpel uppgift som inte sänder mig någon annanstans än till tristessens gråa värld. Var dag är den andra lik.

De börjar med flingor och slutar med flingor. De börjar med mjölkfuktigt rostat majs och slutar med mjölkfuktigt rostat majs. De börjar med tillsatta sockerbomber och slutar med tillsatta sockerbomber. De börjar med kellogs frosties, det är grrrrrrrrrrreat!!! och slutar med kellogs frosties, det är grrrrrrrrrrreat!!! De börjar med likgiltighet och slutar med likgiltighet. Precis som livet självt! DET LIKGILTIGA LIVET! VARFÖR SKA MAN ENS EXISTERA NÄR ENS PLIKTER BEGRÄNSAR SIG TILL ATT SERVERA FLINGOR I EN SOCKERSKÅL? LIVET ÄR ETT MENINGSLÖST TRÅNANDE EFTER DE OMÖJLIGA OMÖJLIGHETERNA OCH ETT STÄNDIGT SÖKANDE EFTER SVARET PÅ EN FRÅGA UTAN SVAR. LIVET ÄR HOPPLÖST, TRÖSTLÖST, MÄNSKLIGHETENS SYNFÄLT ÄR FÖRBLINDAT, PLANLÖST, OFÖRSTÅENDE. DESSUTOM ÄR MITT HUVUD TRÖTT PÅ ATT SKRIVA PUTSLUSTIGA SMÅ BLOGGINLÄGG OCH FINGRARNA VÄRKER OCH DET KLIAR PÅ MAGEN OCH SNART ÄR DET LÅGKONJUKTUR OCH...

... förlåt mig. Jag vet inte vad som tagit till mig. Är det cynismen som måste ha övervunnit mig i detta myller av skålar och sockerflingor?

ett gott brott förlänger livet!

2008-06-12T18:27:00.011+02:00

Någonting alldeles sensationellt och extraordinärt hände mig igår natt! Det var när jag strövade hemåt efter kvällens alla strapatser, vemodig och en aning trött i själen. Solen skulle snart gå upp bara för att retas och lysa sina strålar i mitt uppgivna ansikte, samtidigt som mina fötter knappt kunde bära mig. Men då hände det! Det där rafflande, spektakulära och uppseendeväckande! Rätt framför mig stod en cykel i all sin prakt, helt olåst och obevakad. Jag tänkte på hur vacker den var när jag gick förbi, men impulsen att stjäla den nådde mig inte alls. Det kom sig inte naturligt för mig. Cyklar har alltid varit något främmande jag aldrig riktigt lärt mig hantera på allvar. Det roliga har alltid legat inom bussavstånd för mig, så behovet att trampa och plinga har aldrig funnits där. Eventuellt har jag kunnat sitta på en noga utvald väns pakethållare, men aldrig mer än så.

Men då hände det! Jag vet inte vad, men någonting inom mig, förmodligen det UNDERMEDVETNA UNDERMEDVETANDET, sa plötsligt att jag om jag inte tjuvade cykeln, skulle jag sluta som överhuvudet i en kärnfamilj med plattskärms-TV, studsmatta på bakgård och sommarhus i Thailand! Så utan att blinka plundrade jag cykeln och började cykla. Jag förnimmade direkt den härliga känslan att ha vinden vindandes i håret, pedalerna pedalandes under fötterna och styret styrt i mitt grepp. Det var någonting jag aldrig riktigt upplevt förut, och det var minst sagt förlösande... i några minuter kände jag mig som en dopad cyklist i Tour de France, och det var bland de bästa minuterna i hela mitt liv.

den sista sommaren

2008-06-11T00:26:00.008+02:00

Ännu en sommar i ungdomlighetens anda! Jag tänker smeka impulsen och ligga sked med spontaniteten!

Jag har redan börjat planera hur den sista sommarkvällen ska se ut. Den måste vara perfekt - det kommer ju trots allt vara den sista sommarkvällen. Först så ska jag och En Kär Vän sitta på en parkbänk och dela på en bag-in-box, så vi blir berusade och 1) ger varandra ryggdunkar 2) blir löjligt sentimentala 3) erkänner hur mycket vi tycker om varandra och 4) svär på att vår vänskap ska hålla för evigt. Min förhoppning är också att Elak och Taskig någon gång under kvällen ska komma fram till parkbänken och be om förlåtelse för alla gånger de kallat mig för bögjävel. Efter det så ska jag äntligen försöka få till det med fru Fin. Med tanke på att vi kommer ha tåflörtat i flera veckor innan så ska det nog gå precis som jag vill! Det kommer vara en stund full av vällust och behag, då hon är så självklar och okomplicerad. Efter vår akt ska vi ligga på en gräsmatta och titta på stjärnorna. Elak och Taskig ska cykla förbi och titta avundsjukt på mig, och samtidigt så ska jag få ett sms från En Kär Vän där det står att det här var den bästa sommarkvällen någonsin.

Förhoppningsvis ska allt gå som planerat!

tropisk värme, våldsamt bälte

2008-05-31T21:48:00.014+02:00

Om vi för en sekund blundar och låtsas att det här är en rätt så lam mp3-blogg: den tropiska värmen där utanför fick mig att göra en spellista. Den är till för att spelas de där dagarna när man ber och bönar till far att han ska straffa en med bältet, bara för att känna dess svala bris precis innan det slår mot ryggtavlan.

ladda ner: tropisk värme, våldsamt bälte

the durutti column - sketch for summer
the autocollants - we can't have it all
st christopher - all of a tremble
felt - sunlight bathed in golden glow
pixies - ana
the sugarcubes - deus
slowdive - souvlaki space station

tack å tack å tack för den jag är

2008-05-29T00:32:00.016+02:00

Om det är någonting jag tar för givet så är det min hälsa. Det är ju faktiskt bara en ren slump att jag är fri från saker som tvångstankar och galenskaper. Jag menar, tänk hur det hade kunnat gått! Jag skulle lika gärna kunnat vara tokiga killen med snurror och spiraler i huvudet. Tänk om jag till exempel hade dysmorfofobi. Då skulle jag hela tiden inbilla mig att jag var ful, och knappt kunna lämna huset på grund av det. Eller ännu värre, om jag vore koprolalisk! Då skulle jag okontrollerat och ofrivilligt behöva använda mig av obscent språk. Eller om jag hade geofagi, och tvungen att äta jord för att må bra. Rhinotillexomani vore också jobbigt, då skulle jag ha ett ständigt behov att peta mig i näsan. Eller om jag hade dertmatillomani och hela tiden var tvungen att riva och bita bort delar av min egen hud. Jag skulle kunna vara xenoman och ha en överdriven förkärlek för allt utländskt, jag skulle också kunna vara ortorexiker, alltså träningsnarkoman. Vem vet varför jag inte blev metroman och hade en obetvinglig lust att tala på rim. Kanske också poriomanisk med ett tvångsmässigt behov att vandra. Tänk om jag bara hade en sådan sak som koncentrationssvårigheter, då skulle jag aldrig ens kunna skriva det här inlägget! Ja, tack gode gud för den jag är och för att jag slipper alla galenskaper. Det var allt jag ville säga. Om ni nu ursäktar mig - jag har inte vattnat mina blommor på över två minuter och om jag inte gör det nu kommer de bli arga på mig och då kommer det bli börjar bli alldeles hysteriskt och ahhhhHHhhaAHhehAHdheRE

körtelbärsträdet

2008-05-25T22:57:00.009+02:00

I ett par veckor nu har jag haft en körtel på min hals, ungefär lika stor som en ärta. Självfallet blev jag konfunderad när jag kände på min hals och plötsligt märkte att den var där, men jag blev inte upprörd. Det var ju bara en tidsfråga innan körteln skulle visa sig. Om det var något jag i själva verket var förvånad över så var det faktumet att det dröjt så länge innan den vågat träda fram. För jag visste att den skulle komma, körteln, det visste jag. Det var ofrånkomligt, så som jag betett mig. Jag har ändå ordnat en läkartid hos doktor Joakim Gyllenspetz på Storvreta vårdcentral den 2 juni kl. 09:15, men det är endast en formalitet. Jag vet ju hur körteln uppkommit, och hur jag ska få bort den.

Vid vårat hus finns det ett stort körtelbärsträd, vars bär jag med glädje äter varje sommar. Det är stora, fina körtelbär som smakar gott och ger en det mesta man kan förvänta sig. Men förutom att leverera utmärkta bär är också trädet vad man skulle kalla ett "optimalt klätterträd". Stammen är robust och grenarna fördelade på ett sätt som borde göra det till en fantastisk och klanderfri klätterupplevelse. När vi flyttade hit var mina föräldrar i extas över att det fanns ett så perfekt klätterträd i närheten, och att jag äntligen skulle ha någonting att sysselsätta mig med på dagarna.

Men jag vågade aldrig klättra. Jag var för feg för att ens ta ett första kliv upp. Så många gånger som jag hittat på ursäkter för att slippa klättra, det är absurt! Och nu visar sig min rädsla att klättra upp för körtelbärsträdet i en körtel på halsen. Jag vet att det är både klyschigt och förutsägbart, men så är ju livet ibland. Det är patetiskt. Jag är patetisk! Hur kommer det sig att jag är så oerhört patetisk?

Troligtvis beror det på rädslan för skogen jag haft sen liten. Det mörka, vilda och okända har alltid skrämt mig - på alla skogsutflykter som barn behövde jag alltid ha ståltråd eller järnstång i närheten för att inte känna som om skogen svalt mig i sitt vidunderliga gap. Att klättra i träd är alltså helt uteslutet, mentalt sett är jag totalt blockerad. Varför vågade jag aldrig klättra i träd som liten? Varför vågar jag fortfarande inte klättra i träd? Hur blev jag såhär? Kommer min rädsla för trädet leda till att körtlarna sprider sig och så småningom buktar ut ifrån varenda organ i min kropp? Åh, ibland kan mina defekta gener verkligen driva mig till vansinne!!!

Jag ser i alla fall fram emot min läkartid. Om det är någonting doktor Joakim Gyllenspetz kommer ge mig så är det ett gott skratt i sitt desperata försök att hitta källan till min körtel. Han kommer känna på min hals, rynka på ögonbrynen, mumla "något sådant här har jag aldrig sett förut", fortsätta känna och diskutera med sin kollega utan att komma fram till något. Till slut kommer han helt uppgiven att erkänna att han inte har någon aning om vad som är fel på mig. HAHAHA, ja du, doktor Joakim Gyllenspetz, sicket gott skratt jag kommer få!

om frappuccino

2008-05-18T14:54:00.019+02:00

När jag vaknade imorse hade jag en frappuccino i min hand. Hur den kommit dit har jag ingen som helst aning om, men den var i alla fall där sekunden jag vaknade, stadig i mitt grepp. Jag märkte inte att jag höll i någonting förrens jag skulle gnugga mig i ögonen - nämen, vad är det här för pappersmugg, vad är det här för dryck, hur kom den i min hand? Somnade jag hållandes den här? Det skulle väl inte kunna vara möjligt, jag visste ju inte ens vad en frappuccino var för någonting. När jag luktade på den blev jag dock varse av att det var en blandning av is, kaffe, vatten, mjölk och diverse slags sirap, med en konsistens som en milkshake men ett utseende mer likt en slush. Efter att ha doppat fingret i vätskan blev jag också medveten om att Starbucks år 2004 lanserat en lightversion som med bara 54% av kalorierna, 17% av fettet och 52% av kolhydraterna än i orginalet, över 11 smaker finns dessutom tillgängliga.

Men hur kom det då sig att jag höll en frappuccino i handen? Kan det ha varit ett skämt? En mindre pricksäker och snällare version av när man var på kollo som liten och fick sina ögonbryn avrakade i sömnen? Eller kanske var det någon form av symbolik bakom det hela. Men vad skulle det kunna vara? Någonting religiöst? Det skulle ju lika gärna kunna vara sekularistiskt! Handlar det då bara om en simpel slump? Vad för slags handlingar skulle i sådana fall kunna leda fram till slumpen att jag vaknar med en frappuccino i handen? Händer ens det här på riktigt? Är jag på riktigt? Vad jag blivit? Vem är jag? Vad är jag?

Ja, den morgonen var det onekligen en förvirring i mitt sinne jag förgäves brottades med. Men en sak var säker, det var en oerhört modern upplevelse jag var med om. Förmodligen var jag mest modern av alla i hela mitt kvarter, kanske i hela staden. Så fort jag blev medveten om det faktumet svepte jag frappuccinon, torkade mig om munnen och smackade belåtet.

en varm hand på en kall hjässa räcker inte till

2008-05-14T20:30:00.012+02:00

Det är sorg. Någon har gått bort och det råder sorg i huset. Jag minns henne inte, men alla andra gör det uppenbarligen. Vi sitter i köket och äter lasagne. De pratar om död och begravning och ser ut att kunna brista när som helst. Alla har de en klump i halsen, och när som helst kommer de explodera. Klumparna tickar som bomber och efter ett tag blir det ohållbart! Hela tiden har jag bara varit en åskådare, men nu känner jag hur sorgen börjar tränga sig på mig också. O nej, när som helst nu blir jag en del av kabarén! Vad skulle den ha att göra i mig? Schas! Försvinn från mitt inre! Varken gevär, mattpiska eller myggmedel biter på sorg, så jag måste härifrån innan dess envishet segrar över min egen. Jag måste härifrån innan jag blir drabbad! När som helst exploderar klumparna och då är det för sent. Utan ett ord reser jag mig från matbordet och börjar proppa nävarna fulla med lasagne. Min familj reagerar inte, då de är för upptagna med att begrava sina handflator i respektives ansikten. Med raska steg sätter jag mig rummet intill för att avskilja mig. Jag fyller både nyckelhålet, dörrspringan och fönsterkarmen med lasagne så deras sorg inte ska läcka in. Jag kände henne ju inte, hon var från andra sidan jordklotet, det är väl inte mer än rättvist att jag borde få undvika det då. Jag stoppar lasagne i öronen och försöker höra havet, men rösterna från köket överröstar det. När som helst nu kommer det brista, om jag hör det så är allt över! Jag slickar jag av lasagnen som är kvar på mina fingrar och tänker hur god den hade varit om den inte vore bränd. Jag tänker så högt jag bara kan. OM NÅGON BARA HADE KOMMIT IHÅG ATT TA UT DEN UR UGNEN I TID HADE DEN SÄKERT VARIT GOD.

hur den tidiga tidigheten drog ner mig i fördärvets fördärv

2008-05-13T18:27:00.005+02:00

Jag inledde min karriär på internet rätt så tidigt, något som jag nu i efterhand kan se tillbaka på och ångra en smula. I och för sig så var det väl inte bara mitt fel, utan också mina föräldrars. "Se så gullig han är när han klickar! Åh, se så söt han är när han scrollar!" Bara åtta-nio år gammal fick jag tillåtelse att fritt använda modemet i pappas lägenhet. När det bekanta ljudet av modemets aktivering rasslade igång var det som att helvetets dörrar plötsligt öppnades upp för mig.

Från början var det harmlöst. Jag lärde mig allt om Pokémon och kunde se vad som skulle hända i kommande avsnitt och berätta det för alla mina vänner. Ett tag var jag riktigt poppis, jag var killen som visste allt som behövde vetas, jag visste allt om Pokémon. Men lyckan skulle inte vara för evigt. Jag blev till slut så förläst på ämnet att jag utvecklades till den största besserwissern i världshistorien. En gång så påstod en riktigt dum kille i min parallellklass att Charmander var Bulbasaurs syster, och hur mycket jag än hävdade motsatsen och hänvisade till olika källor på internet som raserade hans tes gav han aldrig upp. Den lilla skitkillen! Det slutade med att jag flög på honom och försökte trycka ner hans fula nuna i en lerpöl. Då den enda ordentligt utvecklade muskeln i min kropp var "klick-fingret" slutade det såklart med att jag blev den med grus i ögonen och bajs i näsborrarna.

Högstadiet kom, jag spelade mest TV-spel, och för det var internet min utgångspunkt till all lycka här i livet. Mitt intresse gjorde att jag aktivt började skriva och recensera spel på olika hemsidor. Jag har svårt att tro att jag någon gång i mitt liv kommer lyckas brinna lika mycket för någonting, ett tag var det som en besatthet att spela och skriva om så mycket spel som möjligt. Det svartaste och smutsigaste hörnet i min internethistoria är när jag hyllade spelet Chrono Trigger i en artikel och använde mig av metaforer som om det vore min flickvän. De gångerna jag hade frågat chans på tjejer under min uppväxt blev jag nekad, så artikeln var nog lite av ett sätt att kanalisera min frustration och försöka se det positiva i situationen som singel trettonåring. Följande är ett autentiskt utdrag ur artikeln:

"Hur hittar man sin stora kärlek? När man är ung kan man känna att man aldrig kommer hitta den. Man letar, testar nya möjligheter, men ingenting känns rätt. Det måste väl ändå finnas någon där ute? Någon man kan spendera resten av sitt liv med? Efter tretton års letande har jag hittat henne. Hon heter Chrono Trigger. Hon är inte som vem som helst. Hon är väldigt mogen. Gud vet hur många eftermiddagar jag har spenderat med henne i mitt rum, och jag har fortfarande inte tröttnat på henne. Jag tror att vi är perfekta för varandra. Men låt mig berätta om henne, och om varför hon är så speciell. Redan vid första ögonkastet upptäckte jag att hon var en väldigt speciell person, någon som aldrig svek en, någon man kunde leva med tills den sista dagen i sitt liv."

Jag tycker det säger det mesta som behövs sägas om allt.

vem dömer jan erik?

2008-05-04T15:20:00.028+02:00

I hela mitt liv har jag bott på två gator. Först bodde jag på Jan Eriks tvärväg, som var ett litet inhängnat radhusområde känt för sina sneda brevlådor och sandlådor fulla av kattbajs. När familjen sen växte till sig flyttade vi till Jan Eriks väg, som ligger intill och är väldigt mycket större. Villor, körsbärsträd och stora trädgårdar är vad som erbjöds där istället, självklart tackade vi och tog emot. Jag har i alla fall aldrig under min uppväxt tänkt så mycket på faktumet att jag bott på två Jan Erik-vägar. Nu tror jag dock att jag nått någon slags brytpunkt, för jag vill verkligen veta vem han var. Det är ju ändå rätt så speciellt att ha bott på två Jan Erik-vägar, jag borde ju veta något om honom! Så, vem är Jan Erik? Och vad har gjort honom så viktig att han förtjänade att få hela TVÅ gator uppkallade efter sig?

Jag bestämde mig för att gå från gatans början till slut och hålla utkik efter potentiella Jan Erik-ledtrådar. Ett hårstrå, eller vad som helst. Som tur är behövde jag inte gå särskilt långt. Om ni minns särskolan, som jag skrev om här, så ligger den också på gatan, men inte på vilket gatunummer som helst. Nej, den ligger på Jan Eriks väg 1! Och det är ju en alldeles för otroligt för att bara vara en slump. Det kan alltså vara så att Jan Erik var utvecklingsstörd och fick namnge hela gatan bara för att folk tyckte synd om honom. Det skulle också förklara tvärvägen - Jan Erik hade så klart en normal bror som fick nöja sig med den, eftersom ingen sympatiserade särskilt med honom.

För att bygga fler teorier så gick jag lite på namnet, "Jan Erik". Jag satte mig ner och försökte dissekera det. Det visade sig leda till en chockerande upptäckt:

1. JAN ERIK
2. JAN E RIK
3. JAN ÄR RIK (!!!!!)

Så, Jan Erik kanske inte var annat än en rik och girig gubbe som köpte allt han kom över? Jan Eriks väg räckte inte, han var tvungen att köpa en tvärväg också. Jan Erik skulle äga asfalten jag går på, trädgårdsstolen jag sitter i och handfatet jag borstar tänderna över. Han skulle säkert till och med äga mitt bredband, så frågan är om det här inlägget ens kommer publiceras eller fastna i Jan Erik-censuren? Man vet aldrig. Jaja, även om Jan Erik skulle ha CP eller vara ett kapitalistsvin så kan jag inte tycka illa om honom. Hur skulle jag kunna dissa killen som har fixat alla mina gator, liksom? Det vore ju som att dissa min egen mamma.

jag springer tills benen försvinner

2008-04-29T20:30:00.013+02:00

Innan jag gick till skolan imorse sprang jag ett varv i skogen. Vet inte varför, blev mest bara så. Tror inte att någon såg mig, förutom några okopplade hundar och okopplade hundägare. I alla fall så var det rätt så skönt. Gillade känslan att det bara var jag, skogen och klimaxet i David Bowie - Rock'n'Roll Suicide. Och just nu mår jag utmärkt, kommer sova bra, kommer vakna bra, kommer ha en bra dag. Vilket lär bero på att jag var så töntig imorse, för det är töntigt att träna. Spelar ingen roll hur många försvarsargument alla töntar har, det är töntigt helt enkelt. Den typiske joggaren baserar hela sin världsbild på "Beach 08", ett löjligt, påhittat påhittsuniversum. Beach 08 är en låtsasidyll på en sandstrand där joggarna tror att ett harem av kvinnor kommer uppvakta dem med fläktande palmblad och färsk frukt. Denna verklighet existerar tragiskt nog ingen annanstans än i joggarens fantasi. Exempel.

- Åh, joggare, din kropp är så slimmad och slank
- Jag vet baby, tyst nu och ge mig en till grapefrukt
- Åh joggare, du är så handfast och bestämd
- Jag vet, baby
- Åh joggare, du är så självsäker och fin
- Jag vet, tyst nu, baby
- Ja, joggare, nu ska jag vara tyst
- Och du ska mata mig
- Och jag ska mata dig

kollektivkolik

2008-04-26T14:36:00.009+02:00

Jag bor ungefär 15 kilometer utanför Uppsala, vilket är paradoxalt då det är där som det mesta händer, och jag ju faktiskt har så mycket som två stycken av den varan, vilket borde sätta mig i en lite snällare geografisk position än den jag nu sitter i. I alla fall så åker jag med bussen sammanlagt 80 minuter om dagen, vilket under en livstid på 80 år skulle betyda att jag har spenderat 38, 880 timmar på en buss. 38, 880 timmar, kan ni tänka er vad jag skulle kunna uträtta under den tiden bara jag vore bosatt närmare stadskärnan? Förstår ni hur många triathlon jag skulle hinna med att springa? Om vi säger att ett triathlon tar fem timmar skulle jag hinna med 7,776 stycken! Nåväl, det är inte precis så att jag är bitter. Tvärtom försöker jag spendera dötiden i bussen på ett fördelaktigt vis. Det är ett bra forum att göra goda gärningar, ett bra tillfälle att få sig lite schysst karma. Låta den gamla damen få min sittplats, sänka volymen på ipoden så den gamla damen inte ska behöva bli störd av mitt skränande, ta bort tuggummit någon klibbat fast på sätet så gamla damen inte ska få tuggummi på damkappan, trycka på stoppknappen åt den gamla damen så hon inte ska behöva slita ut sina nya skinnhandskar. Det är helt enkelt mitt val som medmänniska att åka så mycket buss. Varför jag är så mån om den gamla damens kläder har jag dock ingen som helst förklaring till.

far och son ur ett parallellt perspektiv

2008-04-21T20:51:00.060+02:00

A: SONEN SOM I DET PARALLELLA UNIVERSUMET KNYTER SLIPSKNUTEN PÅ SIN FARS KOMMANDO, PRISET ÄR BLÅA FINGERTOPPAR OCH STÄNDIGA KNYTSÅR, MEN ALLT ÄR VÄRT FADERNS BEKRÄFTELSE

B: SONEN SOM I DET PARALLELLA UNIVERSUMET FULLKOMLIGEN STRUNTAR I SIN FARS SLIPSKNUTAR, DÅ DE FÅR HONOM ATT KÄNNA SIG INSTÄNGD OCH MISSANPASSAD

far säger såhär:
min son, det är en skam, sjutton år och redan har du utvecklat mage, när jag var i din ålder sprang jag minst 18 kilometer om dagen, ja, minst 18, stark var jag också, kvinnor fick jag därutav, så bäst du börjar springa likt mig, annars kanske du slutar med en slak en på din dödsbädd! inte är det konstigt att du saknar flickvän, med byxor som de där, som ger dig uppsyn likt en gorilla och hållning så undermålig!

A: käre far, jag skäms så oerhört över min mage med put, och är väl medveten om att så länge den är närvarande kommer jag aldrig känna doften av en kvinnokropp, inte ens en svag odör. därför tänker jag gå ut och springa mig till döds just i detta ögonblick. jag ber dessutom så hemskt om ursäkt för mina fula byxor - min vän sa att det var trendigt, och jag bara följde flödet, men käre far, nu vet jag så mycket bättre.

B: då du själv har benstomme enormt likt ett hyreshus förstår jag inte hur din åsikt överhuvudtaget är relevant, för övrigt ligger det inte i mina intressen att springa, i synnerhet inte sträckan 18 kilometer. jag har också svårt att förstå vad som skulle vara fördelaktigt med ett ståfräs på min dödsbädd, det vore inte annat än högst olämpligt, och inte särskilt representativt för hur jag levt mitt liv.

far säger såhär:
kvinnor, tycker du inte om kvinnor, min son? vackra kvinnor med fina kroppar, det är ju vad som är bäst, slanka, raka ben och mjuka, symmetriska axlar, det är det jag vill se, inser du inte det? titta, som hon som går där borta, ser du hennes ben, ser du vad mitt öga ser? sådana fantastiska ben, håller du inte med? henne skulle jag göra allt mitt med, tills jag tröttnade och gick vidare till hon som står där bredvid, ja, i den ordningen skulle jag utföra det.

A: åh, far, du har så rätt, kvinnor är mitt kall, och det gör mig frustrerad att de ständigt är så långt ifrån mina händer, jag sträcker ut armen och rör bara luft! var snäll och lär mig hur man tämjer dessa objekt så jag kan leva mitt liv som annat än tragisk individ!

B: men, far, varför ska jag behöva ta till mig ditt ack så vidriga sätt se på det motsatta könet, enbart fokuserad på tömning och självbekräftelse? varför är du tvungen att för din egen son uttrycka dina mest smutsiga tankar, istället för att hålla dem inom dig eller kanske släppa ut på en jämnårig vän någon kväll över ett glas öl och lite chipspåse?

far säger såhär:
vet du vad du måste bli? nykterist! vettig! muskulös! kvinnomagnet! vegetarian! ingenjör! välklädd! allmänbildad! intelligent! jurist! fiskare! golfare! ekonomiskt oberoende! astronaut! stark! bilägare! känd! köttätare! lastbilschaufför! vettig! oberoende! magrutig! lejontämjare! kvinnokarl! biceps! viktig! påläst! vältränad! erfaren! modig! härskare! konung! majestät! MAN! DU MÅSTE BLI EN MAN!

A: ja! jag måste bli en man! kosta vad det vill! jag kastar mig hejdlöst framför dina fötter! gör mig till en man, käre far! vad är jag nu? en ynklig imbecill! jag ska bli av mina byxor, som sätter stämpeln "GORILLA" i min panna, en stämpel omöjlig att sudda ur utan din expertis! gör mig till en man, snälle far, jag ber dig...

B: men om jag trivs som imbecill, vad finns det då att åtgärda?

så går det till i syjuntan

2008-04-17T13:52:00.014+02:00

det är vi som lirkar tråden genom nålen och
då krävs fingerfärdighet likt ett djur
och med djur menar jag inte kreatur, nej
jag menar ståtlig björn med smidig klo som snärjer lax
GURGELBRABURBEL blir laxens sista ord innan den omvandlas
till magsyra-yra, en varm tarm och en fralla med galla.
så går det även till när vi lirkar tråd, dock saknar vår process
känslor och inälvor.

aptitretare spetsat på tandpetare

2008-04-15T21:09:00.003+02:00

- var är pedram?
- han fixar med RUMMET!
- var har pedram varit hela helgen?
- han har fixat med RUMMET!
- varför var inte pedram på sin egen studentmottagning?
- han fixade med RUMMET!

har blivit mycket fix med nya rummet de senaste dagarna, spackla, måla, och sånt där jag normalt sett inte sysslar med om det inte är en nödsituation. och då menar jag verkligen en nödsituation, alltså om någon skulle ställa mig ett ultimatum i stil med "om du inte spacklar och lägger golv nu genast så våldtar jag och dödar den här tjejen." men nu så har jag gjort det ändå, trots uteblivet hot om våldtäkt. för att citera ett folkkärt svenskt kulturarv så var jag "en händig man". hela helgen var jag väldigt inne i processen att skapa rummet, nästan så att det utvecklades till en slags besatthet, där mina ögon blev röda, min hållning undermålig och jag började väsa istället för att prata. men det var värt det, för nu så är det riktigt snyggt. förvisso hade jag lite av en ambition att vara självständig och undvika saker som bauhaus och ikea som jag misslyckades med, för dit vallfärdade man ju i slutändan. jaja, var ska man annars köpa softa heltäckningsmattor och golvlampor, liksom. aporopå softa så sitter jag faktiskt i skrivande stund i rummet och gör just det. imorgon blir det vernissage här komplett med apitretretare spetsat på tandpetare, om nu hushållsost direkt ur förpackingen kvalificerar som det.

som en labrador i en amerikansk film (fast bättre)

2008-04-12T00:18:00.003+02:00

mon amour sa att det var 50% på hela utbudet, mon dieu! sa jag och mors! sa mina nya skor. det var ett kap av det slaget att det kändes lite som att jag rånade butiken. när jag klev ut ur affären förväntade jag verkligen att min kompanjon skulle sitta där bakom ratten i en skåpbil och ha våran rymningsplan redo.

- KÖR FÖR FAN HASSE KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR
- MEN FICK DU DINA SNEAKERS?!!?
- JAAAA FÖR FAAAN KÖR NU FÖR FAAAAAAAAAAAAAAN
- AAAAAAAAAAAAAAAH OKEJ

hasse kör som en dåre, när vi kommit ut till industriområdet i boländerna är det safe, då drar av oss rånarluvorna och skrattar AHAAHAHAHHAHAHAHAHAA, vi vevar ner fönsterrutorna och skriker och skrattar AHHHHHHHHHHHH AHAHAHAHA, hasse dunkar mig i ryggen och jag dunkar tillbaks, nu ska det allt bli ändring på saker och ting, nu ska det allt bli ändring, säger hasse till mig, samtidigt som han ryggdunkar mer febrilt än någonsin, nya sneakers, fattar du eller, fortsätter hasse, ja, jag fattar, säger jag, sen så tar jag mitt huvud utanför bilfönstret så håret flyger och blir alldeles rufsigt, sen räcker jag ut tungan som labradorer alltid gör i amerikanska filmer, fast bättre...

...ja, hasse, nu ska det bli ändring på saker och ting,
nu ska det allt bli ändring!

dekadens

2008-04-06T20:10:00.011+02:00

min familj, särskilt då på min mors sida, har en rätt så mörk hemlighet som bara de som varit i vår källare känner till. jag vet vad du tänker, men nej, det är inget sånt som att vi gömmer terrorister, har en minkfarm eller dyrkar satan. vore det så skulle jag aldrig skriva om det på min blogg, någon form av integritet gentemot sin familj måste man faktiskt ha. låt mig formulera mig på så vis att de har bidragit gott till konsumtionssamhället. de har fyllt sin kvot och fått det kapitalistiska hjulet att snurra lite snabbare. de har ätit en bit av tårtan, sen tagit en till bit, och en till, utan att ens tänka på konsekvenserna (som att man blir tjock, det räcker inte åt alla och att man blir dömd av kultiverade människor som har vett nog att bara äta grönsaksdipp)

lite så är det. jag märkte det mest idag när jag rensade ut rummet som ska bli mitt nya. det är avskiljt från resten av huset och jättebra på många sätt, men hittills har vi bara använt det för att dumpa all skit som inte används längre. bara ett myller av gamla möbler och leksaker som gör konstiga ljud om man trycker på dem. när jag försökte kliva in fick jag klättra över en oanvänd jacuzzi och sen en gammal datorskärm. fick en järnstång i huvudet och en barnvagn i buken, antagligen en smärre hjärnskakning dessutom. rummet var verkligen en symbol för överkonsumtionen mina föräldrar ställt till med under senaste årtiondet.

jag rensade ut all skit, men kände att det inte räckte. ville göra en revolt också för att visa mitt missnöje över levnadssättet. så jag rullade en gammal fåtölj ner för en liten backe. VAD GÖR DU DEN KOSTAR SEX TUSEN ropade mamma, jag låtsades inte höra och fortsatta rulla. det var min symbol för det nya livet, där det överflödiga rullar ner för kullen och herren på täppan är människan som inser att det finns annat i livet än fluffiga leksaksdjur och fula mysfåtöljer.

villan intill

2008-04-01T17:27:00.013+02:00

jag bor intill en särskola. hahaha! eller nej, skratta inte, jag har inte kommit till skämtet än. i alla fall så heter den palmskolan. det är en stor och röd villa med vita knutar, svenskt 40-tal. egentligen så skulle det aldrig gå att gissa att det är en särskola om man bara såg den utifrån. problemet är att skolans skylt ser ut ungefär såhär:

och frågan är ju då varför man lät särbarnen måla skylten? anledningen att de går där är väl för att de inte kan måla skyltar ordentligt? förlåt om jag låter hjärtlös, men så är det ju. det är fel att särskolan måste markera att de är en särskola genom att slänga in versaler hejvilt där de inte hör hemma. och nej, det är inte så att min människosyn är så snedvriden att jag dömer ut särbarnen endast på grund av deras tvivelaktiga sätt att måla en skylt. tvärtom, jag tycker bara de förtjänar någonting lite mindre representativt. inga fördomar. men ibland så åker jag samma buss som dem, och då kan det bli lite jobbigt. senast jag gjorde det så spottade en av särkillarna på mig. han var arg på någonting och siktade egentligen på sin assistent som satt bredvid. självklart blev jag inte upprörd, då jag är för mogen, väluppfostrad och hjärntvättad för det. jag torkade bara av salivet från knät som om ingenting hänt. enda anledningen att jag inte visade honom min spända biceps var väl i och för sig att jag inte ville att han skulle pissa på sig av rädsla. det är alltid lika äckligt när bussen luktar kiss, och jag vill inte att min biceps ska vara en bidragande orsak till det.

jag finner min tröst i vaxdockornas famn

2008-03-24T01:23:00.006+01:00

snart åker jag till london några dagar för att hitta någonting stort, någonting betydelsefullt, någonting med mening. huruvida det är en buss med två våningar eller en kändis gjuten i vax återstår att se. när jag kommer tillbaka till uppsala vill jag i alla fall att det ska ha skett en del förändringar, bland annat att slottet ska ha målats vitt. när jag och en vän promenerade förbi det kom vi nämligen fram till att det skulle vara så oerhört mycket snyggare, och visst skulle det? förstå hur episkt med det vita slottet som majestätiskt breddar sig över staden. det skulle ge uppsala en så fin profil. så idylliskt, så idealiskt. varför är det egentligen rosa? rosa är ju en bögfärg! betyder det förresten att landshövdingen är bög? döm själva, såhär svarade han i en intervju:

I egenskap av landshövding för Uppsala län så får du bo på Uppsala slott, hur trivs du där?
- Så där. Det är lite bullrigt runt omkring. Oh my gosh, det skälver lika mycket i mina oskuldsfulla leder varje gång jag hör en bulldozer komma för nära mitt fönster. Åh, darling, ge mig en maskulin axel att luta mig mot! En riktig hunk att anförtro mig till!

dum dum dum tidsräkning

2008-03-19T19:58:00.010+01:00

imorgon är det iranskt nyår, och det firas hemma hos familjen med dunder och brak. jag funderade först på att skriva ett skämtsamt blogginlägg och driva med hela tillställningen. tänkte lägga upp det lite på så sätt att jag beskrev det som det vore en primitiv indianritual. typ, att vi sätter på oss djurmasker och springer runt i huset med pinnar och petar på varandra. sen så äter vi nyårsmiddag bestående av en hel gris, varav männen äter huvudet och kvinnorna får nöja sig med buken. precis innan tolvslaget sitter vi i en cirkel och slår oss själva i huvudet, för att vi har en så dum tidsräkning som inte utgår efter jesus. dum, dum, dum tidsräkning, säger vi, samtidigt som vi slår. när nyåret väl infaller slår vi som hårdast och skriker DUM DUM DUM TIDSRÄKNING som högst.

sen kom jag på att det är ändå mina rötter det handlar om här. det om något borde jag ju försöka bevara istället för att smutsa ner med min eländiga sarkasm, vilket jag annars gör med det mesta i mitt liv. somliga saker är faktiskt inte värt att uppoffra för en handfull "hahahahaha!!" i kommentarsfältet. därför tänker jag alltså inte skämta om det iranska nyåret. jag tänker inte jämföra det med indianritualer och få det att verka ociviliserat. jag tänker inte heller få det att verka som att vi skäms över vår tidsräkning. nej, jag tänker hålla min fana högt. tråkigt besked för er läsare, kanske.

high school drama

2008-03-17T20:56:00.007+01:00

jag vill gärna tänka mig att min högstadieperiod bestod av att smeta in överkroppen i axeparfym, stoppa in byxorna i strumporna, spela hockey, få en moppe på 15-årsdagen, krascha i en lyktstolpe på 16-årsdagen, en fjunig mustasch som det vore gay att raka bort, cigaretter stulna ifrån pappas innerficka, tjuvrökning intill fritidsgården, reta sudden för att han fick spö av en tjej och få ett sexpack levererat av den alkoholiserade träslöjdsläraren. så var icke fallet, även om det är frestande att försköna verkligheten och tuffa till mitt mesiga förflutna en smula. men nej, ärligt talat, jag spelade bara tv-spel. det fanns ett sånt på fritidsgården också. vi satt framför skärmen varje kväll och beklagade oss över att "alla luktade cigg". sen viftade vi med armarna i luften, som om det skulle ta bort ciggdoften. var inte tv-spelet ockuperat av oss så var det av ett annat nördgäng, som vi tyckte var töntigare än oss. vi samsades aldrig med dem, utan sneglade som om de vore fiender istället. nu i efterhand så var nog vi nördigast, då fler av oss hade glasögon. tror att vi sammanlagt hade mer finnar också. mer high school drama än bråket om handkontrollen blev det i alla fall aldrig.

terror

2008-03-16T12:18:00.014+01:00

om jag vore terrorist och skulle bomba ett bostadsområde, så skulle jag nog göra det under schlagerfestivalen. hela svenska folket är totalt off-garde och samlat i en klump i vardagsrummet. gatorna utanför står helt tomma. bananlådor vänder hamburgarna på mcdonalds. ett tv-spel säljer cigaretter på närbutiken. livräddningsdockor styr bussen med hjälp av trådar och mekanik. en grillkorv sköter servicen på bensinmacken. de med ett så kallat "medvetande" är för upptagna med linda bengtzing. och plötsligt blir det helt okej att vandra gågatan ner med ett självmordsbälte, då ingen med tillräcklig motorik att ringa 112 ser mig. jag lät dock bli eftersom jag saknar ett terroristskägg, då jag var dum nog att raka bort det. terroristen utan skägg är verkligen den där vite mannen som försöker vara svart och säger "THE NIGGA IS TRIPPIN" vid helt fel tillfälle och får spö av alla niggas. så, jag väntar på skägget.

mr watson

2008-03-12T20:03:00.012+01:00

- Så hur är läget med Anders då? Var ett tag sen man såg honom. Har du hört något av han?
- Jo, jag träffar honom ganska så regelbundet. Senast igår, faktiskt.
- På riktigt! Jag har nog inte sett honom sen studentskivan. Hur har han det nu för tiden?
- Jo, det är väl bra.
- Fan, Anders alltså. Så skön kille. Minns allt vi gjorde på högstadiet. Grabblivet, alltså.
- Ni äggade väl mest bara fastigheter?
- Ja, det var tider det. Jag associerar fortfarande ägg direkt till Anders. Om någon vid frukostbordet frågar hur jag vill ha mina ägg svarar jag alltid ”på fastigheten!” Haha!
- Haha! Fantastiskt.
- Men vad håller han på med nu då? Jobb?
- Njae… eller, han gör väl både det ena och det andra… eller, mest gör han väl det ena… sällan det andra.
- Va?
- Ja, men, han sysslar väl med, saker, och ting.
- Vad menar du egentligen?
- Näe, men du vet, han gör grejer.
- Har han blivit pundare!?
- Gud, nej! Ingenting sånt!
- Men vad är det då?
- Han har väl gått och blivit kär, kan man säga. Men ändå inte. Eller, ja, det är komplicerat.
- Dumpad?
- Mer åt det hållet, kanske.
- Varför kan du inte bara berätta?
- Ja, okej då. Men det är nog svårt för dig att förstå.
- Säg nu bara.
- Okej. Du vet, Emma Watson?
- Skådespelaren?
- Ja, i Harry Potter-filmerna.
- Just det.
- Jo, det är så, att Anders har blivit lite… hur ska jag formulera mig... besatt av henne.
- Av Emma Watson?
- Ja.
- … är inte hon ett barn?
- Nej, inte direkt, hon fyller 18 om två månader.
- Och hur vet du det?
- Anders pratar om det hela tiden.
- Skojar du med mig?
- Nej. Det enda han pratar om är Emma Watson.
- Varför?
- Jag vet inte. Han har tusentals bilder på henne på sin dator.
- Men varför just henne? Varför just Emma Watson?
- Varför inte?
- Det här var inte riktigt vad jag förväntade mig.
- Det kan jag föreställa mig att det inte var.
- Men har du inte pratat med honom om det? Det kan ju inte vara hälsosamt beteende.
- Äh, kanske inte. Men det finns många som honom. Han är medlem på någon sida på Internet där människor ifrån hela världen samlas och diskuterar Emma.
- Det här är verkligen svårt för mig att greppa.
- Alltså, det är många gånger han inte velat följa med på krogen för att han har någon diskussion med någon på Internet om Emmas nya pojkvän. Han ska tydligen vara en riktigt sliskig typ.
- Anders?
- Nej, Emma Watsons pojkvän, alltså. Han har ett riktigt dåligt inflytande på henne.
- Jaha…
- En riktig slusk alltså. Usch.
- Okej, men vad gör Anders annars då?
- Han visade mig alla listor han hade gjort.
- Listor?
- Ja, han har gjort en massa olika listor, med Emma Watson-anknytning, såklart.
- Exempel?
- Saker man skulle göra på dejt med Emma Watson, saker man skulle utsätta sig själv för att träffa Emma Watson, hennes finaste kroppsdelar rangordnat...
- Vad fan? Jag vill inte höra mer!
- Stod bland annat på en av listorna att han var redo att vandra på glödande kol för att träffa henne. Bita sönder sina egna läppar hade han också skrivit upp att han kunde göra. Han går faktiskt runt med ständiga bitsår, men jag tror inte Emma skulle tycka det var särskilt tilltalande, ärligt talat. Hon är nog mer förtjust i vårdade killar. Sen så skulle han väldigt gärna ta henne till Disneyland på semester. Visst, det kan väl bli lite romantiskt, jag har inga fördomar eller så. Men jag skulle dock snarare vilja påstå att Emma är mer kvällspromenad vid stranden-typen. Och sen så tycker han mycket om hennes nyckelben. De är faktiskt väldigt fina, det kan jag inte förneka.
- Hör du ens vad du själv säger?
- Vadå? De är jättefina. Jag skulle inte direkt nej till de nyckelbenen på ett silverfat!
- Jag menar inte nyckelbenen, jag menar hela grejen.
- Men vadå, får du aldrig den där känslan?
- Vilken känsla?
- Känslan när du blundar, att när du sen öppnar ögonen se Emma Watson stå där, på en äng och göra piruetter i en vacker sommarklänning. Visst får du den?
- Nej, verkligen inte!
- Klart du får. Det får alla. Det är inget att skämmas över.
- Men jag får det inte. Ni är vidriga!
- Tala för dig själv. Emma är väldigt ödmjuk och väluppfostrad människa. Det är beundransvärt. Dessutom är hon vacker på ett mycket naturligt sätt, även i sitt beteende.
- Hur kan du säga så om någon du inte känner?
- Vad spelar det för roll? Visst, jag känner henne inte lika bra som Anders, men det är bara för att han har större hårddisk och plats för fler bilder på sin dator.
- Det här är för mycket för mig. Nej, nu klarar jag inte av det här längre!!
- Vadå? Hur kan du inte se det? Hur kan du vara så förblindad? Det är ju en total utopi! Total! Jag blir alldeles varm av att bara tänka på det. Blommig, det ska sommarklänningen vara. Visa lite hud, men inte för mycket. En balans. Hon har ju ändå klass, men på ett avslappnat vis.
Och glödande kol, det lär ju inte göra så ont egentligen. Kanske bara en stund, men jag menar, det kanske är skönt, på sitt vis. Hur är det man brukar säga nu igen? Just det, allt för kärleken. Allt för kärleken! Det är så vackert. Gud, så vackert det är, precis som Emma Watsons nyckelben.

ett försök till ingenting

2008-03-10T21:12:00.039+01:00

jag slapp i alla fall dubbdäck!
skrockade den överkörde mannen
han skulle inte skrocka länge till

- det här är vad jag kallar wienerbröd! rykande färskt med gyllene glasyr! precis så som jag vill ha det!
- jag med!
- vi är så lika!

tappade en tjugolapp idag
men äsch
lät sopar'n plocka upp den
så han kan köpa något fint
kanske en gunghäst eller film på vhs
inte vet väl jag vad sopar'n vill ha?

kvinnan i blå dress undrade vad jag gör
jag sa
sköt dig själv, som kvinnor bör!
sen ångrade jag mig

- det här är nog det bästa beatles har gjort
- sa du något?
- jag sa det här är nog det bästa beatles har gjort

jag spolade ner mig själv i en flygplanstoalett
eller nu ljuger jag
lite, kanske

- något mer?
- ja, en bit hjärta tack
- tyvärr, vi har helt slut på hjärta
- jaha, då får det väl vara

jag lyssnar på allt möjligt,
alltså lyssnar jag på inget alls

- jag hade alltid dålig hållning i lågstadiet
- vad kallade de dig?
- kråkan! kråkan! kråkan! så sa dom

skrattar bäst som skrattar sist
haha!
haha!
haha!
haha!
jag vann

mitt matematikhäfte är fyllt av
enhörningar, drakar och tunnelsystem

- inte ska du väl redan gå?
- jo, tänk för att jag ska det

tvådelad

2008-03-09T14:31:00.012+01:00

okej, jag ger med mig. nu ska ni få en riktigt förnedrande och självutlämnande historia, precis som ni vill ha. men det gör ont att bara trycka på "publish post"-knappen, det ska ni veta. i alla fall, mitt skägg är nu borta. jag satt en eftermiddag utan något att göra och tänkte att det skulle vara en kul sysselsättning att raka bort det. men ack, ack, så fel jag hade, det blev istället mycket ångestladdat. normalt sett använder jag en sån där riktigt fräsig rakhyvel som marknadsförs med stridsflygplan, har tio rakblad och inbyggd osthyvel. den får mig att känna mig trygg och säker, som en man med biceps i US AIR FORCE. jag var alltså helt inställd på att få använda den, men så visade det sig att jag hade slut på rakblad. nedstämd men ändå med modet uppe fick jag låta en plastig engångshyvel göra jobbet istället. tyvärr insåg jag halvvägs att mitt skägg var på tok för kraftigt och manligt för den stackars hyveln att hantera. det var ett omöjligt berg för engångshyveln att bestiga. så jag slängde bort den och såg mig själv i spegeln, halvrakad i ansiktet. kände mig fruktansvärt utsatt, som ett barn ifrån tjernobyl, eller en batmanskurk som alltid får spö. jag såg ingen annan utväg än att gå till affären, halvrakad i ansiktet då, för att köpa några ordentliga rakhyvlar. jag svepte några halsdukar runt mig så att det inte skulle synas att halva mitt ansikte var kolsvart och halva lent som en babystjärt, men jag tror det misslyckades. när kassörskan yttrade "49:50" och såg mig i ögonen lät det verkligen som att hon skulle kunna utbrista i gapskratt när som helst. det var ungefär då jag började undra vad jag höll på med egentligen. gick hem med huvudet nersänkt, blicken i marken. nu saknar jag skägget lite.

matmödrar

2008-03-04T20:45:00.010+01:00

jag älskar mina mattanter. de bryter verkligen mot mattants-normen som i alla fall jag har inpräntad i huvudet, att en överviktig kvinna med smutsigt förklade och mustasch slevar upp rotmos på min tallrik. mina mattanter är istället bland de mest sympatiska människor jag vet. såhär är mina mattanter:

en har glasögon, är översnäll, varsam och ler hela tiden.
en är lite kaxigt rolig och rena motsatsen till blyg. oblyg?
en har charmig brytning och ett hysteriskt skratt.
en är ganska sur för det mesta, men ler när man säger hej till henne.
en är liten, späd och tassar runt på tårna.
en är bredvuxen och har lite mustasch men ändå massor av självdistans och humor som kompenserar.

ett vilt spektrum av personligheter alltså. skolköket blir då naturligtvis en plats fylld av konflikter, bråk, annorlunda åsikter och människosyner, men alla förs samman av det simpla intresset att servera korv stroganoff i en stålgryta. jag tycker det är vackert.

riddar kato

2008-03-02T21:28:00.012+01:00

på pendeltåget igår kväll, vid halv tre-snåret, kom det en stackars kille springandes mot toalettdörren. när den röda påklistrade lappen med "UR FUNKTION" uppenbarade sig för hans ynkliga näthinna fanns det inte mycket annat att göra än att skjunka ner på knä framför toalettdörren och kräka ner sig själv. spyan sipprade ner över byxbenen till en välformad liten pöl på golvet. när han var klar så rapade han och torkade sig om munnen med sin dunjacka från dressman. det enda jag tänkte när jag såg scenen framför mig var "det här ska jag blogga om!" jag kände mig varken äcklad eller sympatisk, jag kände ingenting, förutom ett bloggbegär. kan det då vara så att bloggen har gjort mig känslokall? har bloggen då gjort mig till riddar kato? är mitt hjärta nu av sten? ack o ve, kommer jag kunna känna kärlek till annat än min blogg någon gång?

2008-02-28T01:12:00.010+01:00

tack
men nej tack
jag gör inte vals
jag är mer av en hårdrockskille

på kvällar
brukar jag och min vän
kasta sten i grannens glashus
dricka öl och åka cykel
rita snoppar på en vägg

vem tog den sista ciggen?
vem repade min lack?
vem hotade min kompis?
vem slog mig i schack?
dig tar jag härnäst!

the stars of track and field

2008-02-26T19:00:00.009+01:00

slog på eurosport av en slump nyss. visste inte ens om att jag hade kanalen, men det var inte precis som att jag slog glädjevolter av upptäckten. det var friidrott på, och det dröjde inte länge innan jag kom att tänka på att somliga tv-sporter verkligen är ett konstigt fenomen. jag menar, hur kul är det att titta på friidrott? tjejen med långa ben från vitryssland hoppar högst och den svarte mannen med de fantastiska lårmusklerna springer snabbast, så vida den vite motståndaren inte tagit lite anabola steroider till morgonkaffet, då kan det eventuellt bli lite mer spännande. men det är ändå så förutsägbart. belle & sebastian sjunger att "the stars of track and field are beautiful people", men jag ser det bara inte. höjdhoppare? för oproportioneliga ben! sprinters? för nerknarkade! längdhoppare? för töntiga! stavhoppare? för skrytiga! och kulstötare, de är verkligen bland det fulaste som finns. ljudet de gör ifrån sig när kulan stöts iväg är minst sagt obehagligt. någon sjuk slags blanding av avgrundsvrål och sexstön, och man blir om möjligt ännu mer avtänd än man redan var när man såg deras enorma kroppshydda.

skägget och makten

2008-02-23T02:56:00.019+01:00

det roligaste i mitt liv just nu är att jag har skaffat skägg. idag till exempel! för första gången i hela mitt liv frågade konduktören om legitimation när jag försökte åka på ungdom. eftersom jag inte har skaffat något leg än (banken är ett jobbigt ställe att pallra sig till, i synnerhet när det gäller ärenden som inte har med pengaflöde att göra) drog jag iväg ett klämkäckt "men jag lovar, jag har bara kraftig skäggväxt!" vilket konduktören tyckte var så roligt så han tog sig om magen och slog näven i bordet av skratt. mycket och länge skrattade vi. eller ja, mest han. sen sa konduktören låt gå då, och gick vidare. jag hörde fortfarande hans skratt eka i kupén bredvid.

händelsen fick mig att dra en slutsats: skägg är MAKT. alla korrupta ledare har behåring i ansiktet av en anledning, och det är att skämt om skägg är det bästa sättet att komma undan med saker. jag tänker inte missbruka min makt och bli diktator, men frestelsen är stor vill jag lova. jag är trots allt i ett extremt socialt överläge i och med skägget, det är jobbigt att inte utnyttja. jag har inte "vänner" längre, alla är ni skägglösa tjänare i mina ögon. egentligen vill jag bara vinka iväg alla människor jag pratar med till att putsa mina skor.

vad har det blivit av mig? jag är ett monster!

självbekräftelse får jag nog av på cyberspace

2008-02-21T02:05:00.003+01:00

mina vänner fyller arton på löpande band, och för mig är det över ett halvår kvar tills jag får smaka på uppsalas syrliga uteliv. bittert, kan tyckas, men idag slog det mig plötsligt att jag inte behöver något av det där. jag har ju en enorm möjlighet här på min blogg, i alla anonyma fans som läser och kommenterar ibland. varför har jag inte utnyttjat detta mer än jag gör? jag menar, finns det några tjejer som går igång på bmw:s och stora smycken runt halsen nu för tiden? nej, det är bara så förlegat. bloggar är det nya bmw. en kille som kan blogga, det är vad tjejer inte kan motstå längre. det är klart alla på bloggtoppen ligger sjukt mycket. de är ju bara simpla dagdrivare som inte gör annat än att blogga, ligga, blogga, ligga, blogga, ligga, blogga. bröderna schulman ligger sjukt mycket, blondinbella ligger sjukt mycket, tönten som grundade tjuvlyssnat ligger säkert också sjukt mycket, när han inte är upptagen med att tjuvlyssna (snacka om att inte ha ett LIV)

så varför ska jag bry mig om uteliv? varför ska jag gå ut och anstränga mig? festen, brudarna och bärsen kommer ju till mig, via bloggen och kommentarsfältet. "brukar du vara här ofta" och "får jag bjuda på en drink", med enda svar en örfil i ansiktet, vad är det för tjafs? inte behöver jag söka självbekräftelse på ett så banalt vis. det är ju jag som är bloggkillen, tjejerna komma kravla fram till mig och böna och be om att få kasta av sina kläder.

härmed inleder jag min ungdoms gladaste dagar!

alla längtar till thailand

2008-02-19T15:47:00.012+01:00

för ett tag sen ramlade jag av en slump in på en liten killes ointressanta blogg. förutom att den handlade om hans utseende (h&m-pullovers och h&m-jeans, håret var blont och spretigt) skrev han otroligt mycket om sin längtan till den årliga thailandsresan med familjen. det fanns också lite fina bilder när han står vid den thailändska stranden i solnedgången, endast iklädd badbyxor och gäddhäng. sen står han på händer i vattnet. titta mamma, jag kan stå på händer i vattnet! jaaa, jättefint, säger mamma utan att ens titta. sen går hon säkert till hotellrummet och ertappar sin man med att vara otrogen med en prostituerad thailändska. det var inte med flit, det är dig jag älskar! säger pappan, men det är alldeles för sent för ursäkter, och han får vigselringen slängd i ansiktet. incidenten ger honom dessutom aids, massor med aids. och pojken, han står fortfarande på händer i vattnet. ingen svarar när han ropar, de är för upptagna med vårdnadstvist.

thailand, alltså. varför längtar alla?

alla lättlurade kapitalisters dag

2008-02-14T00:30:00.011+01:00

idag är det alla hjärtans dag och vi alla delas upp i två läger: de som är kära, kramas och fastnar med tungan i varandras tandställningar, och de som går runt och fnyser om vilket uppenbart kommersiellt jippo det är. jag brukar oftast tillhöra det andra lägret och trivas ganska bra, men tydligen så visar studier ifrån tyska forskare att det senare sättet att tänka är ett enormt tecken på ensamhet och behov av närhet. och egentligen är det rätt så logiskt. i år tänker jag alltså inte (för omväxlingens skull) gå runt och ständigt hävda att dagen bara är till för att de rika affärsmännen i kostym ska bli ännu rikare. förutom att det är en jävla klyscha så påstår ju de tyska forskarna att jag är ensam då. så jag har tänkt på vad jag ska ägna dagen åt istället. funderar lite på att springa ett triathlon, har hört att det ska vara nyttigt. dessutom är det ingen som helst kärlek inblandad i en så krävande sport, nej, man måste vara hundra procent fokuserad. den enda kärleken då skulle väl vara till sig själv och sina pulserande biceps, vilket jag helt klart kan leva med.

det självutlämnande inlägget

2008-02-12T20:27:00.000+01:00

min blogg har hittills inte varit särskilt självutlämnande, och jag vet att detta är tortyr för er läsare. "nej, nej, jag läser här bara för att det är kul", säger kanske du, men nej, jag är väl medveten om att den enda anledningen till att du läser här är för att få reda på mina relationer, mina små upptåg, mina internskämt, mina tankar om veckans avsnitt av let's dance och vad jag hade på mig för kläder idag. så ta det lugnt, ni behöver inte dölja det, min laserblick ser igenom alla era intentioner och då är det tyvärr för sent att ni ska göra något åt saken.

bara tanken att jag ska öppna mig för er kostnadsfritt är skrattretande. nej, ingenting här i livet är gratis, och det gäller även på internet. däremot skulle jag kunna förspilla alla små detaljer om mitt liv och dela med mig av lite självömkan för rätt ersättning. pengar är dock inte min valuta, jag är inte en snål människa (ett av de många självutlämnande statements som komma skall) utan istället prioriterar jag att ni ser upp och dyrkar mig. vi kan mäta det genom att ni samlar dyrk-poäng. en dyrk-poäng om jag tilltalas med respekt, två om ni bugar för mig, tre om ni kysser mina skor, fyra om ni strular med mina skor, fem om ni underkastar er mig, etc.

tio dyrk-poäng ger er ett blogginlägg med några roliga internskämt, för femton kan ni få en dagens outfit-bild, för tjugo lite skitsnack om alla mina kompisar, och för femtio ett långt skrivet inlägg utan styckesindelning om varför jag inte förtjänar att leva. det här är den enda chansen av inblick i mig du får, så ta den!

de japanska tapeternas upprättelse

2008-02-10T19:59:00.001+01:00

helt otroligt hur många som hittar hit genom att googla japanska tapeter. min idé till målgrupp när jag startade bloggen var inte direkt män i medelålderskris och martin timell-komplex, men, ni är välkomna och nödvändiga ska ni veta. mitt besökarantal har nämligen stått och vacklat på sistonde. en period var det uppe och svävade bland molnen, vilket fick mitt liv att kännas komplett och problemlöst, men nu har det gått ner sig och jag ligger mest i rännstenen, kliar mig på rygg och dricker avslaget träskvatten. så i ett desperat försök att locka hit fler i målgruppen "de är ju så exotiska och minimalistiska, de där gula där i öst", skriver jag ner några av deras vanligaste googlesökningar:

sudoku
sodoko
soudouku
sodocko
klurigt spel jag spelade i dn + japanskt
dn spel siffror knasiga kineser
so douk huh

hej, alla nytillkomna!

tweepromenad i regnet

2008-02-06T20:21:00.001+01:00

bästa stunden idag var när jag klev av bussen några hållplatser tidigare och gick hem i kvällsregnet med en massa fin tweepop i hörlurarna. twee alltså, lika perfekt i ösregn som en solskensdag. så mycket känslor på samma gång. stunden var så perfekt att jag var sugen på att bara slänga av mig jackan och skrika "JAG ÄLSKAR POP" eller lägga mig mitt på bilvägen och skrika "POP ÄR SÅ JÄVLA BRA" eller rulla stock ner för den leriga backen och skrika "NÄR POPEN DÖR SÅ DÖR JAG" ahh, jag undrar när jag kommer våga släppa loss alla mina hämningar. en annan dag, kanske.

aporopå pop, här har ni skivomslaget till anonyma orkesterns debut-ep anekdoter ifrån ett hem rikt på kärlek och klaviatur. designat av undertecknad. vi ska spela in våra låtar på sportlovet, se fram emot det *bygger internethype*

jag är fett galen

2008-02-02T16:15:00.000+01:00

igår lärde jag och min vän oss att skapa, med ordens makt. vi tämjde språket, piskade ner orden, vi var anfangernas mästare och stavelsernas övermannar. jag och min vän är det svenska språkets exemplariska adoptivpäron. eller så är det svenska språket den ensamme mobbade skolpojken som står kutryggad med trasig hållning i ett hörn av skolgården. jag och min vän är den schyssta snubben som går fram och säger men hallå, ryck upp dig, man lever bara en gång. sen så tränar vi upp den mobbade skolpojken (alltså det svenska språket) i kung-fu. till slut så lyckas han dunka mobbarnas tänder i asfalten. skulle aldrig ha gått utan vår hjälp!

annars så roas jag av min lillebror som fyller upp alla petflaskor vi har i huset med vatten och placerar dem lite överallt, jag hittade precis en under min kudde. när jag frågade varför svarade han bara "jag är fett galen!" han är den mest surrealistiska sexåringen någonsin, jag är väldigt stolt.

jag tappade benen

2008-01-28T22:22:00.000+01:00

idag när jag repade med killarna var vi så kreativa och intensiva att jag inte har någon kraft i kroppen längre. mina fingrar rör sig verkligen motvilligt över tangentbordet. "NEEEJ VAR NÅDIG" säger fingrarna när jag skriver q, a, z, å eller ö, för de ligger ju så himla olägligt till. och ja, jag skriver faktiskt bara med mina pekfingrar, vet inte om det är något att skämmas över. i alla fall gjorde vi en helt ny singel som är crazy. "jag tappade benen efter tre hattrick i rad" och "det gör så ont att få ett slaganfall" är några av de fantastiska textraderna som bara kom ifrån ingenstans. jag vet inte om vi fick ett släng av gudomlig inspiration, åt av inspirationskakan eller blev beskjutna av inspirationkalibern, egentligen kvittar det.

och det bästa ordet att skriva på ett tangentbord när man har ont i fingrarna är lätt "på". alltså, det är för behändigt för att vara sant. nästan så att man börjar tro att tangentbordet spelar mig ett spratt och fäller krokben på mig närsomhelst.

om hopp och chips i rör

2008-01-27T17:27:00.000+01:00

killen som kom på att man kan ha chips i rör måste ha varit typen som tänker "mörkt det är här inne, kanske borde dra upp persiennerna, eller nä, jag orkar inte. illa luktar det här också, kanske borde slänga det där gamla bananskalet, eller nä, orkar inte det heller. hmm, undrar om jag ska ringa in till ordjakten? det här ordet kan jag ju! förresten, varför har ingen tänkt på att man kan ha chips i rör? så himla mycket smidigare än påsar"

sen rullade stålarna in. vilken kille. borde man inte se upp till honom? kanske är det bästa sättet att lyckas på att bara ligga hemma och inte göra någonting annat än att klia sig på ryggen. förr eller senare kommer snilleblixten. kanelgifflar i bur, geléhjärtan i fågelbo, creme fraiche i blomsterkrans. ibland kan jag känna att mitt liv bara är en evig väntan på att komma på något som är smart, banbrytande och jävligt dumt på samma gång, och dra in högar med cash. jag hoppas verkligen att jag gör det en vacker dag.

vi i villa

2008-01-22T14:57:00.001+01:00

bor man i villa får man inte någon särskilt intim relation till sina grannar, vilket är synd, för nu kan jag bara gissa vad alla i mitt kvarter sysslar med. inte får man något kul skvaller alltså. om den nyinflyttade småbarnsfamiljen har ett storgräl hörs det ingenstans, vägen ligger lika stilla som vanligt, inte ens ett extra löv faller ifrån trädet. idag när jag sa hej till en granne kom jag och tänka på att jag vet så lite om dem, så de skulle verkligen kunna vara massmördare hela bunten. i och för sig har alla lite väl snälla utseenden för det, särskilt det pensionerade paret, med sina fina russinkinder. de skulle nog ha varit massmördare av den mer blygsamma typen. istället för att säga "jag ska mörda dig" skulle de nöja sig med ett "jag ska mordhota dig". eller kanske bara "jag ska hota dig." eller till och med ett simpelt "jag ska säga dig en grej."

frisörspöket

2008-01-20T01:45:00.000+01:00

idag blev det bestämt att jag ska göra om ett rum i huset vi inte använder till mitt eget. det ligger helt avskilt ifrån resten av huset, jag får egen ytterdörr och kommer kunna bo för mig själv och spela hög musik hela natten. lite färg, tapeter och möbler är allt som krävs. sen kommer jag kunna hänga med mina kompisar precis som de gör i that 70's show, fast ÄNNU mer avslappnat. avisst, slagga på soffan du, det är lugnt. bara sååå avslappnat!!!

men som med allt det fina här i världen finns det en hake. rummet är en gammal övergiven frisörsalong. risken för att det finns gamla missnöjda frisörvålnader i väggar och tak är alltså lite väl stor. det allra värsta scenariot vore om frisörspöket kom fram när jag sov och rakade av mina ögonbryn!

jag vill vara hockey

2008-01-17T15:36:00.000+01:00

jag är ingen hockeykille, men ibland önskar jag att jag vore, helt omedvetet och av misstag. typ när jag blåser ut alla ljusen på tårtan eller ser en stjärna falla. jag vill tänka något i stil med "nu önskar jag fred på jorden" men istället blir det alltid "HOCKEYKILLE! HOCKEYKILLE!"
helt omedvetet alltså!

varför detta begär finns inom mig har jag ingen aning om. jag känner alltid djup ångest efteråt, för jag vill gärna inbilla mig om att jag skyr hockeykillar som pesten, för det ska man väl göra, särskilt om man lyssnar på the field mice. men tydligen så är det någonting inom mig som inte håller med. kanske är det undermedvetna hockeykille-begäret något som jag fick i mellanstadiet och sen bara envist hängt kvar. för i mellanstadiet rådde det hockeytvång. hade man inte en fjantig mössa/halsduk med ens favoritlag på, blev man uttittad som om man kommit till nobelmiddagen i leopardmönstrade leggings. och sen så skulle vi spela ishockey på idrotten. jag åkte mest bara runt på isen och såg stelopererad ut.
- vad fan, du kan ju ingenting om hockey! sa en av klassens bufflar till mig.
jag var livrädd för honom. nu när jag tänker tillbaka var han mest bara en lite osympatisk och jobbig kille, men det räckte för att skrämma slag på mig då. men nu var jag mest bara trött på hans skit, så utan att tänka mig för så sa jag till honom på skarpen för första och sista gången:
- jo, det kan jag faktiskt visst. på tvspel.
sen blängde jag i hans ögon och spottade på isen. det måste ha sett mycket snyggt och dramatiskt ut, men i själva verket var jag alldeles skräckslagen och varm i kroppen av allt urin som läckte ur min blåsa.

så jag antar att jag vill vara hockey så att jag kan sätta buffeln på plats på riktigt någon dag. köra ner hans ansikte i en lerpöl och säga "VEM ÄR MEST HOCKEY NU, VA?"

nej, men hej! (hej, men nej!)

2008-01-15T17:49:00.001+01:00

träffade en gammal vän på bussen för en tid sen. jag var inte på humör för att fastna i kallpratsfällan. personen var inte heller det, misstänker jag. men samma sekund som bussen började rulla så var vi båda fast ändå, såklart. vi satte igång med vårat tomma och tråkiga snack. det var så tråkigt att luften blev alldeles tung. men den där autopiloten i huvudet som sköter allt sånt var på, och det är svårt att bara stänga av den. låtsasintresset för allt personen sa bara strömmade ut ur mig. det var som att konversationen låg på rygg och sprattlade med benen utan att ta sig någon vart, men ändå fortsatte sprattla hur meningslöst det än var.

efter ett tag fick jag känslan att jag och personen var ensamma mitt på havet på en flotte, och att jag hade i åtanke att hoppa i vattnet och dränka mig själv, bara för att slippa uthärda mer. men jag lät bli, jag stod ut. och precis när vi var framme och jag skulle gå av bussen, säger personen vad jag trodde den aldrig skulle säga:
- jaha, den här konversationen sög ju!
och efter det var det som om vi plötsligt kastade av oss alla kläder, stod där i bussen spritt språngande nakna, och skrattade som aldrig förr. i allegorin alltså, i själva verket skrattade vi nog inte ett dugg. eller var nakna. men poängen är att det var så beundransvärt, för det som behövdes sägas sades! för en gångs skull var den nakna sanningen blottad istället för att ligga gömd långt nere i en dammig källare tillsammans med en massa gamla phil collins-affischer. så, jag blev rätt inspirerad och funderar nu på att betygsätta varenda konversation jag har. så fort jag pratat färdigt med någon säger jag en siffra mellan ett till tio och går. hejdå, ses imorgon, 4/10!

ibland vill solnedgången inte bli fotograferad

2008-01-14T14:20:00.000+01:00

it came from outer space

2008-01-09T23:23:00.000+01:00

aaaaaahhrghh, spindlar har invaderat mitt badrum. och när jag säger spindlar menar jag inte den där mesiga typen, utan riktiga jättar, de som vore anabolknarkande wrestlers om de vore människor. det första jag gjorde när jag såg en ligga och krypa i handfatet var att springa till itunes och dra igång MICHAEL JACKSON - BEAT IT på högsta volym. sen slog ihjäl'na med gårdagens bostadsbilaga. men hela wrestlingteamet som ligger och lurar i medicinskåpet lär inte ha blivit så glada över att jag bankade ihjäl deras kompis. det såg säkert barbariskt och kallhjärtat ut också, för jag fortsatte slå på den i säkert 20 sekunder efter att den var död. det blir lätt så, tror mest det var musikens fel, man blir ju så igång av den, som i trans. och nu känns det som att spindlarna kommer hämnas på mig när som helst. vet inte om jag ens vågar lägga mig, det kryper i hela kroppen. fan ta michael jackson, allt är hans fel. han har sex med barn och dödar spindlar!

om jag hade en hammare

2008-01-06T03:22:00.000+01:00

idag, eller igår blir det ju nu, gjorde jag en stor grej, jag öppnade ett sparkonto. förutom att det rasslade i vuxenpoängskassan kände jag mig som en bra människa, för jag har lärt mig av mina gamla misstag och gör något åt det. jag vill faktiskt inte låta mitt bankkort horas ut till varenda liten kortläsare jag ser som lägger in en stöt. kortläsare vill och tänker verkligen bara på en sak, och det är sex. fort går det, in och ut, vips, sen så blinkar kontot rött och borta är alla ens pengar och värdighet. de är likadana allihop. kortläsare är svin. stöd inte patriarkatet!!!

godnatt, nu ska jag vända på dygnet

ÖGONBLICK:

2008-01-04T18:46:00.000+01:00

självvakna några minuter innan väckarklockan ringer.

rycka bort prislappen på en en CD-skiva och inte lämna ett spår av varken klistret eller lappen kvar.

kasta macka och få över 10 studs.

gå en promenad i takt med musiken i sina hörlurar.

märka att man gått med en sten i skon hela dagen och ta av sig dem när man kommer hem.

upptäcka att det är fredag när man hela dagen trott det var torsdag.

beskåda sitt verk efter att ha skottat en nersnöad garageuppfart.

äta vindruvor utan kärnor.

spika i en hel spik utan att missa.

sova. länge och bra.

ta ett glas mjölk, och det som är kvar i förpackningen precis räcker till ett perfekt glas.

när man byter ut glödlampan som varit sönder i flera veckor.

dra loss sårskorpor utan att man river upp ett nytt sår.

lukten och ljudet av regn på asfalt.

komma i perfekt tid till bussen.

dricka typ sju glas vatten på en dag och känna sig som en nyttig och ren människa.

gotta sig i dåliga skämt och klyschor utan att orka bry sig om någon stör sig på det.

roliga timmen

2008-01-03T05:09:00.001+01:00

med mig är allt bra, förutom att min dygnsrytm är helt åt helvete, förlorad och bortom räckhåll. när ska jag få se solen? jag sover ju när den är uppe!

civilkuraget

2008-01-01T17:05:00.000+01:00

igår smakade jag på det syrliga nattlivet i stockholm. och när jag säger det menar jag inte att jag var på en snygg och medveten klubb och dansade med eliten. nej, satt istället på en trappa på söder i några timmar efter tolvslaget och bara stirrade på människor. fick också sällskap av bland annat en gammal alkoholiserad man som hade mycket att säga om sin uppväxt, han hade nämligen gått i livets hårda skola. hela kvällen var verkligen lärorik, fick en inblick i alla uteliggares värld på ett sätt jag inte känt förut. det var lite luffare undercover. hade jag haft en kamera och varit lite mer fast på handen så skulle jag nog kunnat bli dokumentärfilmare. "luffaren i vitögat", hade min film hetat. och den här skulle varit med på soundtracket. i eftertexterna, kanske? ja!

invasionen

2007-12-28T02:18:00.001+01:00

är det någonting vi alla i storvreta är stolta över, förutom vårat ståtliga vattentorn, så är det den årliga storvretacupen i innebandy som brukar hållas vid den här tiden. så länge jag kan minnas har jag blivit hjärntvättad med att detta ska vara någonting vi storvretabor har blivit välsignade med. "det är världens största innebandycup! fattar du! VÄRLDENS STÖRSTA!!!" oj, ska det vara något omvälvande som takes my breath away? nej, tyvärr, i själva verket skulle jag inte kunna bry mig mindre om storvretacupen. men om det är något som fångar mitt intresse så är det andelen innebandyfrillor som invaderar byn. ja, det är helt sjukt, antalet innebandyfrillor i storvreta ökar med i princip 3000 procent. vart jag än tittar ser jag spretiga spikar av syntetkladd som omsorgsfullt tillspetsats av ett par muskulösa innebandyfingrar.

det som gör mig orolig är hur mycket hårgelé som egentligen används? skulle gärna vilja ha lite statistik kring hur många kilo som konsumeras under en storvretacup. och hur många labbråttor kan egentligen hänsynslöst ha slaktats under framställningen av alla dessa medel? stackars råttor! och detta säger jag utan att någonsin ha varit djurmänniska, min ståndpunkt till att de äter hundar i kina är typ "vadå, vad är problemet" och det bevisar väl hur bottenlös min oro egentligen är kring hårgelé-djurplågandet.

en slug en önskar god jul

2007-12-25T15:05:00.000+01:00

min familj har en soft distans till julen, alla är väldigt chill med allt. vi äter lite köttbullar, tittar lite på kalle anka och tar det mesta med en skön axelryckning. sen ger vi varandra lite presenter, väldigt avslappnat, typ "aaa joo asså bara råkade köpa den här på vägen hem ifrån skolan hade lite tid att döda innan bussen skulle komma, tänkte att du kanske skulle tycka den var ok liksom"
jag gav i alla fall zelda till min bror och vi har spelat hela förmiddagen. vi bondar verkligen, fast vi inte säger mycket mer till varandra än att bråka om handkontrollen. ett par timmar senare runt matbordet sitter vi med rödsprängda ögon, tittar bara ner i tallriken och äter, tuggar, sväljer, säger inte ett ord förutom "kan du skicka saltet". sen går vi och spelar mera zelda. men alltså, vi bondar, jag svär.

en slug en önskar er alla en god jul!

ps. min dröm just nu är att se en stackare fylla upp med såna här i kundvagnen, bjuda hem honom på jullunch, upptäcka att han egentligen är ganska spexig, heter kurt och kan dansa roligt till blue monday, och sen dansar vi roligt hela natten till blue monday!

do the astrowaltz

2007-12-21T23:15:00.000+01:00

halva gymnasietiden över då. fin kväll också, sitter och lyssnar på farväl falkenberg-soundtracket. har gjort en playlist som heter "manlig kärlek och vänskap". vill gärna dela den med någon... funderar på att inspireras av den kassa kortfilmen jag såg på kortfilmsfestivalen, och göra en massa blandskivor och lägga i folks brevlådor. kvarterets homofob skulle få manlig kärlek-skivan i sin brevlåda, och efter att han lyssnat på den skulle han upptäcka vilken lögn och självförnekelse han levt i hela sitt liv. "men ååååå, det är ju jag som är bögen!" skulle han utbrista och slå sig själv i pannan.

valet och kvalet

2007-12-20T17:27:00.000+01:00

snart är det nyår, och nyår betyder som vi alla vet förnyelse. och vad kan vara ett bättre sätt att förnya om inte under fyrverkerier? himlen exploderar och allt börjar om. till en början ska jag tapetsera om rummet. vet inte riktigt hur ännu, men jag har några alternativ:

den här är lite djungel, lite mystisk, och samtidigt är det så trippat med barnet där till vänster också. det är helt sjukt faktiskt, och det gillar jag. surrealistiska tapeter har alltid varit en favorit. jag gillar när man får tänka till lite, jag vill inte kliva in ett rum och veta vad som väntar, nej, det ska vara något tänkvärt, någonting sjukt som fan. det ska ta tid innan jag fattar tapeten, men väl när jag gör det kommer jag tycka den är så jävla grym, och jag kommer tycka jag är så jävla grym som fattar den.

japanska tapeter har jag alltid tyckt om. dels för deras perfekta balansgång mellan hårt och mjukt, men också för att jag gillar att visa att jag är en exotisk kille, jag välkomnar allt kulturutbyte. så länge det inte handlar om discoturkar som måste lyssna på skitmusik på högsta volym ur sin mobiltelefon på bussen. hallå, herr discoturk, har du hört talats om fenomenet hörlurar? eller ni kanske inte har det i bland bergen och getterna där du hör hemma!? HAHA! ehh... en annan anledning till att japanska tapeter är superior är den sköna nostalgikicken jag får av det. jag börjar tänka tillbaka på dagarna när jag sprang runt på japankonvent, spelade tvspel tills ögonen blödde och mest bara umgicks med folk som såg ut som jesus. det var tider.

nördmodet kom ju för ett år sen eller så, med sina stora bågar, felklippta frisyrer och biblotekariekjolar. trenden lever ju fortfarande, och visar inga tecken på att dö. just nu känns det alltså helt rätt i tiden med en nördtapet. något bajsbrunt och fulsnyggt, tänker jag mig då. problemet kommer ju när trenden till sist dör och all nördbacklash kommer. då får jag väl riva ner dem och slänga i samma soptunna där alla andra hobbynördar som kommit till insikt slänger sina lusekoftor. men det kommer ändå vara värt det, för statusen jag kommer ha under tiden nu när det är inne.

när verkligheten smyger på

2007-12-17T21:54:00.000+01:00

shit! det är kallt ute. riktigt kallt. nog vore det skönt att kapitulera och införskaffa ordentliga vinterkläder, typ en enorm dunjacka med ful gåsluva och grova skogshuggarkängor. men sen så är det faktiskt något tilltalande att försöka överleva varje gång jag kliver utanför dörren. jag ser det som en förberedelse inför den dagen jag drar upp kvinnan i nöd som nästan drunknar i en isvak. "där hade du tur damen, om det inte vore för att jag är så härdad och nästan frusit ihjäl varje vinter skulle jag inte kunna dra upp dig ur isvaken på ett så lättsamt och självsäkert vis", skulle jag säga. sen så hånglar vi och hon klämmer på mina enorma biceps.

jag lever och lider för drömmens skull!

jesus, etc.

2007-12-16T01:50:00.000+01:00

julrush på allvar nu. julklappstanterna är överallt. det spelar ingen roll om jag skulle sätta mig på en åker i vattholma, jag skulle ändå krocka med en tant som har bråttom till designtorget. gågatan är som ett fiskstim, ett helt myller av makrill. man kan tro att det tar slut i och med julen, men då är man naiv och världsblind, för sen kommer mellandagsrean. då bryr sig inte ens någon om man blir nertrampad på onoff. "fuck the mänskliga rättigheter, det är ju mellandagsrea!"
men hetsen är skön. inte klaga. det dröjer inte länge innan livet blir som förut igen, enda skillnaden är en siffra i kalendern. det kommer fortfarande vara samma negerbollsdebatter, torra gillekakor och tråkiga dressmankostymer, som det alltid har varit.

random spirit lover

2007-12-14T09:09:00.000+01:00

imorse var busschauffören charlie på bussen igen. han såg på mig och sa HEJ HEJ! vid första anblick trodde jag att jag var speciell, men sen glömde jag, det är ju charlie, alla får ett HEJ HEJ. hans leende var brett som en långtradare och flinten glänste som en brun, oslipad diamant. när folk klev av bussen vinkade han åt dem också, det såg jag i förarspegeln. åh, charlie. jag hade ju tänkt fråga om vi kunde ta en fika eller bio nästa gång vi sågs. men orden kom inte ur munnen. jag stammade bara fram ett hej, sen satte jag mig. fick samma känslor i magen som när man frågade chans på den populäraste tjejen i klassen på mellanstadiet. det är inte den bästa av känslor.

fan!

they took a vote and said no

2007-12-12T19:43:00.000+01:00

fin dag idag, eller nej just det, jag har ju suttit inne och skrivit, en massa skolarbete, så den var ganska sämst. jag är ju en vecka efter i det mesta. när jag reste bort så var det lite av grejen att jag sa FUCK THE SYSTEM som en provocerande gest, struntade hejvilt i vad som skulle göras och åkte till italien. konsekvenserna av det var oviktiga då. men nu när jag är hemma slår matteboken och svenskauppsatsen tillbaka på mig, de sparkar mig i ansiktet fast jag ligger ner och de skriker "så går det när man försöker provocera" i mitt öra. sen drar svenskauppsatsen och matteboken ner byxorna och kissar på mig. de kissar ner mig till oigenkännlighet. när de är klara går de iväg ifrån mig, hånskrattandes. jag ligger där, förnedrad, med urin i näsborrarna. "så går det när man försöker utmana systemet", säger en pedagogisk berättarröst, som om det vore utbildningsradion.

the past is a grotesque animal

2007-12-10T20:49:00.000+01:00

idag var det bowling, ja, lite smått motvilligt kanske, men vad gör man inte för att bibehålla kamratskap. mitt förhållande till bowling är lite komplicerat, det är nästan en fobi, eller nej, såklart inte, men något i den riktningen. det börjar med att jag drar på mig clownskorna, ser på klotet, ser på käglorna och sen skriker någonting inombords mig "MEN NEJ VARFÖR JUST JAG"

ett jobbigt minne är när jag någon gång i högstadiet spelade bowling med min klass. jag kastade klotet och det hamnade i den där rännan varje gång, det spelade ingen roll hur jag gjorde, det föll ändå i rännan. hallå, det är fusk, det är någon som försöker sätta dit mig, de använder magneter eller något, sa jag. ingen trodde på mig såklart, de skrattade istället. peka gjorde de också, ingen uppfostran hade skitungarna. jag var sämre än den svagaste tjejen i klassen, och det syntes så tydligt på poängskärmarna. pedram är sämst, sämre än den svagaste tjejen, så stod det, med stora bokstäver. jag måste tillägga att det här var i osäkerhetens ålder också, när man letande identitet genom saker som mopeder, datorspel, axe-parfym och tjuvrökning. knäckande nederlag av den här typen var lite extra känsligt. just då tänkte jag att den här sporten är bara till för att förnedra mig, för något annat verkar den ju inte vara bra för. och en poäng hade jag allt, för inte är den bra för mycket. det är ju inte ens en sport, snarare någon slags sjuk hybrid mellan bohemiskt prickskytte och meningslöshet. och discobowling ska vi inte ens tala om, det är den sjukaste hybriden av dem alla, då läggs några random radiohits ifrån 2002 och blinkande neonljus in i mixen också.

jag har inte blivit bättre sen dess. idag fick klotet allt känna rännan flera gånger också, fler än kan räknas på fingrar och tår skulle jag nog gissa, men det gjorde inget. varje gång det hände gick det förbi mig obemärkt, jag tryckte på delete lika lätt som om jag skulle rensa ett spam-mail ifrån min inkorg. ett klot i en ränna, vad gör det. jag lever ju, eller hur, och det är det som spelar roll.

mmm, det är så skönt att få det bekräftat att jag utvecklats sen de bitterljuva högstadieåren.

firenze

2007-12-09T11:01:00.000+01:00

hej bloggen, jag var i florens, eller firenze som det så fint heter på italienska. konstigt att namnen skiljer sig så mycket åt, firenze är ju bra mycket snyggare och eldigare. svenska är så fuckat alltså! hade det suttit någon bredvid mig nu hade jag dunkat denne i ryggen samtidigt som jag gjorde mitt statement, det hade blivit en bra effekt. synd att det bara blir en inbillad ryggdunk nu istället, en cyberdunk, jag hatar cyberdunkar.

i alla fall, det var skönt häng där. jag såg en massa snygga hus, läderbyxor, pälsjackor och en man som strök sin mustasch varje gång han sa "si", det var nog höjdpunkten.
det var sjukt bra gatumusikanter också. indianerna på gågatan i uppsala är chanslösa i jämförelse. om indianerna på gågatan för övrigt läser min blogg (vadå, det är väl inte omöjligt, de kanske googlar sig själva, som om du aldrig gjort det, liksom) vill jag inte att ni ska ta illa upp eller så. men vissa grejer kan ni faktiskt inte mäta er med. men jag vet att ni har ambitioner, ni står ju där på gågatan, dag ut och dag in, och spelar indianmusik. jag tycker om er också, så chilla lite bara.

arrivederci

2007-11-28T12:37:00.000+01:00

word alltså, vilket program. jag skriver "sådant där" och det gröna strecket kommer. kan uppfattas som gammalmodigt formulerat, säger det till mig. okej, jag ändrar till "sånt där". gröna strecket kommer igen. kan uppfattas som slang, säger det då. jaha? det spelar alltså ingen roll om jag skriver som en östermalmskärring eller kvartersunge från tensta i min text, det blir lika fel ändå. det gröna strecket är nog mest förnedrande som finns. det röda är ändå okej, det här kan jag fixa, det är lugnt, tänker man då. men när det gröna kommer vet jag sällan vad jag egentligen gjort för fel och bara högerklickar och gör som maskinen säger åt mig. "okej it's all yours!!!", ungefär. den dagen robotarna tar över mänskligheten kommer jag nog vara rätt passiv och bara låta det hända, jag har ju inte ens en invändning när de säger åt mig hur jag ska skriva min trista svenskaessä.

imorgon åker jag i alla fall till italien. undrar hur många såna här jag kommer få syn på under vistelsen.

jag tänker försöka hålla räkningen i alla fall.

half-awake

2007-11-26T10:39:00.000+01:00

det behövs fart i vardagen här. en knuff. just nu är jag lite fast i tristessens hamsterhjul. för att ta sig ut därifrån måste man sätta en hel snöbollseffekt i rullning. vad behövs? mer sex, drugs och rock'n'roll och mindre tvångsmässigt mys, kaffe latte och nordamerikanska singer-songwriters, kanske. jag vet inte riktigt.

snart åker jag till florens, det är nog snarare vad som behövs, några sköna italienare! allt mitt hopp ligger på deras rikligt inoljade axlar!

i am a believer in joy division

2007-11-24T21:38:00.000+01:00

idag såg jag control. ända sen jag först hörde talas om den var det filmen med stort f. som tur var är den lika bra som jag ville. det enda jag störde mig på var att sam riley var mer lik pete doherty än ian curtis, vilket är en ganska onödig grej att sitta och beklaga över varje gång huvudpersonen är i bild, men jag kunde ju inte rå för det. han var bra ändå som tur är.
och hur töntigt det än låter har man sällan varit så sugen på att börja röka som av den här filmen. det är slängande trenchcoats, sammanbitna ansiktsuttryck och en cigg i mungipan. så snyggt! fast just det, rökning dödar ju, det glömde jag nästan. curtan tar ju självmord i slutet också, så sensmoralen i filmen var nog något i stil med att man inte ska röka, för det slutar nästan alltid med att man hänger sig själv. sanna mina ord, om det skulle göras någon slags studie i hur stor andel av alla självmordsbenägna som är rökare skulle det bli häpnadsväckande siffor.

kids

2007-11-22T22:34:00.001+01:00

min skola är rätt så generös, det är nästan så att man blir lite bortskämd, men bara nästan. i tisdags var vi i stockholm på nationalmuseét, och igår såg vi "ett dockhem" på stadsteatern, den var ganska bra. inte behövde jag betala ett öre heller.

jag undrar vem det var i lärrarrummet som smällde näven i kaffebordet och höll det storslagna talet för hela lärarkåren med alla strålkastare riktade mot sig om hur fel det är att låta dagens ungdom (eller så använde han/hon ordvalet "kids" för att verka avslappnad) förslavas framför internet och tv, istället för att orientera sina friska och oskadade medvetanden i kulturdjungeln, det som är så mycket mer stimulerande (eller så använde han/hon ordvalet "chill" för att verka mer avslappnad) och det är klart att läraren har en poäng, fast att smälla i kaffebordet är ju alltid rätt onödig grej.

i alla fall har mitt kulturintellekt sällan varit på så här hög nivå, det svävar i princip uppe vid molnen och simmar luftcrawl. jag har nästan börjat tro att jag har ett hungrande kulturintellektmonster inom mig som behöver äta, och frågan nu är hur jag ska mata det nästa vecka. egentligen har jag nog inte det, men att intala saker om sig själv är oftast roligare än att komma till insikt, vilket för det mesta är ganska tråkigt.

robotmusik

2007-11-19T13:53:00.001+01:00

imorgon fyller jag år och det är alltid kul. största delen av familjen kommer dessutom hem ifrån ett tvåveckorsuppehåll ifrån sverige, det blir ett ganska skönt återseende. den senaste tiden då jag var själv hemma så mycket och dessutom varit sjuk, så jag har jag utvecklat någon undermedveten social skräck, att säga hej till kassörskan på konsum blev en utmaning i sig. det blir nästan som ett spel när man inte är socialt kapabel. jag tittar henne i ögonen, tittar ner i marken, tittar upp, hon säger hej först, jag säger hej sen och tittar ner i marken, rotar i fickorna, räcker fram pengarna, tittar ner i marken igen och går ut med raska steg, händerna i fickorna, huvudet nersänkt, svettdroppe i pannan, spänd i varenda muskel, och lyckas glömma både växel och kvitto. hallå du glömde växeln ropar hon, jag vänder på huvudet, förnedringen är uppenbar, och hon vinner med 1-0 för den här gången.

jag har önskat mig skivor i present, för att jag har bestämt mig för att börja köpa skivor. just nu äger jag bara en enda skiva. jag har underskattat grejen med skivor hela mitt liv, men nu har jag insett värdet i att känna lukten av cd-plasten och borra ner näsan i texthäftet. dessutom hetsade vera upp mig med sitt argument att det är kul att visa upp sina skivor för sina barnbarn och berätta vad man lyssnade på för nåt på sin tid. jag blev lite stressad när jag hörde det, för vadå, vad ska jag visa mina barnbarn, mitt itunesbibliotek? det skulle väl bara urarta i en pinsam tystnad.

nu tänkte jag fixa det här och börja med att köpa skivor som man inte tröttnar på, så det fick bli velvet underground & nico, amelie-soundtracket och en leonard cohen. jag hoppas mina barnbarn kommer tycka om dem, jag är lite rädd för att de kommer vara såna där framtidsungar som bara lyssnar på robotmusik och tycker amelie är en löjlig film, för att jag menar, den innehåller ju inga robotar, och vad är då poängen med den, liksom.

man kan ju för fan inte ha en skåning som sjunger i ett stockholmsband

2007-11-15T13:31:00.000+01:00

igår sågs g som i gemenskap, ifrån 1983. och det är en helt fantastisk film. jag och nicklas hittade den på VHS i en kvarglömd påse på en buss i somras, och det är nog bland de gatufynden jag är allra mest nöjd med.

allt är ganska dåligt, men på ett så charmigt sätt så det bara blir bra. musiken är dåligt bra, skådespelarinsatserna är dåligt bra, och alla är ganska fulsnygga. vilket också är bra, för det fulsnygga är egentligen alltid snyggare än det vanliga snygga. alla karaktärer är dessutom väldigt älskvärda och svårt att inte känna för. robban, som fastnat i sitt hasch och dagdrivande. alexander, som står mellan valet att lämna alla sina kompisar eller göra karriär. kim, som brottas med sin sexualitet. sensmoralen är hela tiden pinsamt uppenbar men aldrig så det blir irriterande. när eftertexterna rullade tänkte jag vad det gjorts för motsvarigheter till den här filmen på 2000-talet, egentligen... hip hip hora? sandor slash ida? alltså, finns det någon som inte mest bara innehåller dåliga runkskämt? nej, det gör det inte. och varför? jag behöver väl också ungdomar på film att se upp till, en robban eller en alexander, kanske.

att göra slut

2007-11-14T17:01:00.000+01:00

idag i uppsala nya tidning så skulle en krönika jag skrivit om blondinbella varit med. jag hade tänkt dissa henne på ett "subtilt och träffsäkert vis", fast det kunde jag inte. jag skrev nästan klart den, fast den var faktiskt skitdålig, så jag struntade i att skicka in den. jag märkte att jag har blivit fruktansvärt trött på att driva med blondinbella... verkligen, något helt fruktansvärt. när jag skrev kände jag mig som en gammal golvmopp i ansiktet. det kändes ungefär lika fräscht som att driva om foppatofflor, vilket var en av försommarens 2007:s allra största behållningar, men också en av sensommaren 2007:s största suckar.

men jag hade ju väldigt roligt med bella, de goda stunderna var helt klart fler än man kan räkna på fingrarna. det känns lite trist att det är över, men kanske behöver vi bara en liten paus, lite space ifrån varandra, det mår väl de flesta förhållanden bra av.

svett och smörknivar

2007-11-13T17:45:00.000+01:00

häromveckan gick det hål i mina byxor och eftersom min mamma är bortrest är de fortfarande inte fixade. det är i såna här lägen jag önskar att jag hade gått syslöjd. jag gick tre års träslöjd, och vad vad gav det mig... kunskap hur man täljer smörkniv efter smörkniv utan att läraren ska märka att det enda man gör är, just det, täljer smörkniv. den var en kille i klassen som gick syslöjd, han hette hampus, och alla killar trodde han var bög på grund av det. vi insåg aldrig att det är ganska mycket bögigare att stå i ett litet utrymme på typ fyra kvadrat tillsammans med tio grabbar och en konstig blanding av svett och sågspån i luften, än att sitta framför en symaskin och ragga tjejer. hampus var ganska mycket före sin tid.

hmm, jag kanske kan ringa honom och be om hjälp med byxorna, men han kommer säkert tro att jag stöter på honom.

horace engdahl

2007-11-10T17:46:00.000+01:00

jag tror att horace engdahl är ganska meterosexuell, när ingen ser. undrar vad horace använder för parfym. och väljer horace slips själv när han ska utannonsera nobelpris-vinnarna? i sådana fall är han ganska meterosexuell.

idag har jag legat hemma och varit sjuk. jag åt flingor direkt ur paketet och kollade på förmiddagsreprisen av plus. man hinner med rätt mycket när man är sjuk! sen har jag dessutom lyssnat in mig mer på beiruts nya skiva. den är ganska bra, men mäter sig inte med debutskivan. varför? därför blåsorkestrar från balkan är snyggare än franska stråkar. därför!

charlie, den socialt kompetenta busschauffören

2007-11-10T14:39:00.001+01:00

jag har alltid associerat bussar till klibbiga säten, sammanbitna ansiktsuttyck och ett ovanligt spänt kroppsspråk. bussar har alltid varit en rätt negativt laddad grej för mig. jag åker buss varje dag, ganska långt åker jag också. alltid när jag kliver på bussen sänks mitt humör med kanske 0.5%. på sin höjd. det är inte så mycket, men det är en nedgång. inte för att jag själv har något perspektiv på den skalan, jag kom ju på den nyss. men 0,5% lär inte vara särskilt mycket. ett litet stick bara, som ett myggbett kanske.

för ett par veckor sen när jag klev på bussen till stan och förberedde mig för att känna sticket, den där 0,5%-nedgången jag vant mig vid alltför väl, möttes jag av en mörkhyad busschaufför med en charmig flint och runt ansikte. istället för att ge mig samma likgiltliga blick busschaufförer alltid ger en (och jag klandrar dem inte för det) får jag ett HEJ HEJ, ALLT BRA och ett brett leende. jag blir ganska glad. säger JAVISST. och titta, mitt humör stiger med kanske 3% bara sådär. alla personer bakom mig som kliver på får också ett HEJ HEJ, ALLT BRA. sen när alla sitter ner sätter han på mikrofonen i bussen och önskar alla en trevlig resa. då gick mitt humör säkert upp 10%. ja, jag slog något slags rekord den dagen.

jag vet inte vad han heter men om jag ska välja ett namn åt honom så väljer jag nog namnet charlie. nästa gång jag ser honom ska jag fråga om vi kan ta en kaffe eller nåt. jag och charlie.

jag och de sjuka googlarna

2007-11-04T21:29:00.002+01:00

vet inte hur jag ska börja, funderade på ett VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG men det är ju lite fjantigt. ett TJA är ju lite jobbigt nonchalant också. känner inte att jag har nog med pondus för att bära upp ett TJA heller för den delen, jag är ju ingen fonzie direkt, även om jag hemskt gärna skulle vilja vara. genom att göra som jag gör nu med mitt första inlägg, alltså skriver att det är en jobbig grej istället för att köra ett VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG är bra på det sättet att jag framstår som en skön snubbe som kan hantera dubbelironi, trippelironi och fyrdubbelironi, kanske till och med fyrdubbelironi med en sarkastisk underton, och det är då alla möjligheter (för att inte tala om BRUDARNA) hoppar i famnen på en.

sen funderade på om jag skulle skriva med versaler i början av varje mening eller inte. jag lät bli. det är coolare nu. att säga PISS OFF till en grammatisk regel är ändå det bästa man kan säga PISS OFF till. funderade på att skippa kommatecken och grejer också, men en sån rebell är jag ju inte. ännu. och jag menar, om jag skrev med versaler skulle jag ju framstå som en sån där som kan knyta slipsknutar och improviserar i köket med lyckat reslutat, och det är jag ju inte. ännu.

sen tänkte jag om jag ska marknadsföra min blogg, alltså ha en länk på min facebook och grejer, eller om jag ska ha den i ett mörkt dunkel och låta folk med riktig tur, alltså de som googlar på fonzie+piss off+slipsknutar+trippelironi på samma gång, vara de enda som hittar hit. nog vore det rätt intressant ändå om det bara vore jag och de sjuka googlarna som hängde här, jag undrar vad de vore för typer. vi skulle kanske kunna starta ett litet kollektiv, de sjuka googlarna och jag.