Jag tänkte bara informera er om att jag i några veckor nu varit lokalbloggare för Uppsalatidningen. Detta innebär alltså att jag fått privilegiet att skriva så mycket jag bara kan om min kära hemort Storvreta. Jag gillar det, att skildra en villaperiferi är precis så stimulerande och givande som det låter. Bloggen hittar ni här, och den uppdateras systematiskt av en kille som heter Jesper varje fredag. Jag får inte något betalt för mödan, vilket snarare bara gör att jag känner som om jag uträttar någonting direkt från hjärtat. Det trillade ner en biocheck från Jesper i brevlådan förra veckan och till och med det kändes överflödigt. Jag behöver bara en klapp på axeln eller kyss på kinden, eventuellt skulle jag kunna sträcka mig till ett blomsterbud.
20091126
jag bär hjälm och skäms väldigt lite
De besynnerliga händelserna i mitt liv löser av varandra som på löpande band, min vardag skulle i skrivande stund kunna jämföras med ett parti upp-och-nervänt mahjong. Idag fick jag exempelvis nästan en glödlampa i huvudet. Händelsen var mycket dramatisk och har ett visst återberättningsvärde... det var när jag strosade omkring utanför min skola, visslandes, hummades och trallandes. Var allmänt oskuldsfull och lika beväpnad som en lammunge, alltså intet mer än en harmlös pojke på bästa humör en vanlig sensommareftermiddag i september. Plötsligt hörde jag ett klirr precis intill knäskålen min. Jag stannade till och såg hur glasflisor plötsligt låg utspridda på marken, precis där jag just satt min fot. Det dröjde inte länge innan jag insåg att någon avfyrat en projektil ifrån ett närliggande fönster, och att den projektilen var en gammal glödlampa. Det var uppenbart att föremålet hade kastats i åtanke att träffa mig i skallen. Jag hade varit en levande, och enligt denne någons förhoppningar, snart en död måltavla. Chocken och andnöden var omedelbara faktum. Mina överlevnadsinstinkter tog över och impulsen att springa för livet var självklar. Så jag sprang, snabbare än jag gjort på år och dar, tills jag satt mig själv i säkerhet på en allmän parkbänk.
Jag satt där en stund, tände en cigarett och försökte skölja ner vad som precis hade hänt mig. Det hade ju inte varit en sådan där liten idé-glödlampa över huvudet, som illustrationen här ovan så vackert illustrerar. Nej, det var knappast en sådan där snilleblixt som hängde i en transparent tråd ovanför hjässan - det hade varit dödliga skärvor som cirkulerat kring mig med enda avsikt att bosätta sig i någon utav mina kära hjärnhalvor. Ett försök till mordförsök! Men vem skulle vilja utsätta mig för ett avdagatagande av detta slag? Har jag någonsin gjort en fluga förnär och har jag ens fiender med liknande våldsam kapacitet? Och hur bör jag föra mig för att finna förövaren? Fönstret hade sedan länge stängts igen och inte ens en skugga kvarstod intill gardinstången. Ledtrådar var alltså en bristvara. Mina händer darrade, jag var skärrad.
Hela förteelsen fick mig att tänka på hur mån jag faktiskt är om min kära skalle och hur tragiskt det vore att få allt jag byggt upp i mitt sinne saboterat utav en glödlampa kastad från ett par brutala, anonyma armar. Så nu bär jag i förebyggande syfte ständigt hjälm vart jag än beger mig - den är röd, blank, och jag skäms väldigt lite.
alla är sjuka nu
alla är sjuka nu, men inte jag. det enda jag erfarar är så kallade
allergiska reaktioner
där snoret väller ur näsborrarna och kikhostan vägrar ge med sig. och det värsta av allt är att vad jag är allergisk mot är okänt! inte ens min mor eller herr doktor vet var mina symptomer härstammar ifrån, och det som skrämmer mig mest är ATT OM DE INTE VET SÅ GÖR INGEN. inte ens det mest briljanta axet på hela fältet. jag må vara ett briljant ax men vad din problematik beträffar står jag alldeles handfallen, har de axen jag frågat svarat för att sedan vända mig sin rygg snabbare än kastvindarna i kristianstad
dessa allergiska reaktioner, de är så klart inte så inbitet enerverande som jag kanske försöker få de att framstå som. självfallet vill jag främst plocka dina sympatipoäng, utnyttja din varma famn och bli omstoppad i sängen med varsam fingertoppskänsla. detta är min intention och det skall icke undangömmas. men ändå! jag måste få vomera ut mitt missnöje över faktumet att jag inte vet var dessa reaktioner kommer ifrån. det vore så hyggligt om jag bara visste att det berodde på damm, durkslag, dörrhandtag eller dig - men det kan jag inte, för det är så ohyggligt ovisst
äsch, vad håller jag nu på med, ärlighet varar längst. förlåt mig för att jag skrivit två stycken baserat på lögner men jag måste säga som det är. innerst inne i mitt medvetande vet jag om varför jag upplever dessa snoriga näsborrar, denna inte så klämkäcka kikhosta och dessa ack så frusna öronsnibbar. jag lallar omkring och blundar för sanningen för jag räds att för att den ska slå mig och allt rasa samman men jag vet EGENTLIGEN, det gör jag. det är en speciell liten varelses fel, en mycked särskild liten kissemiss, nämligen grannkatten maja
och det gör så ont i mig, så fruktansvärt ont, för jag tycker om den sabla kissen så satans mycket och det retar mig oerhört att mina bihålor inte samtycker. tove vet precis hur det känns. jag vill inte heller att det ska vara katten som skapar orosmoln i min tillvaro för jag är så fäst vid henne och ÅH, maja! jag vet att jag har varit dum och råkat dra dig i svansen och nypa dig i tassen men det var bara för att jag tyckte om dig. om jag kunde skriva om de oläsliga ärren du klöst på min mage skulle jag forma dem till ordet FÖRLÅT. förstår du inte maja jag älskar dig fast du bara är en katt, det gör jag faktiskt. jag är högst anpassningsbar dessutom lyssna bara: mjaoooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
snälla maja förstår du inte att jag vill vara med dig och att jag inte tänker låta NÅGON RINNANDE NÄSA I VÄRLDEN stoppa mig
någonting tär på min härdade själ
...och jag vet precis vad det är. Uppsala, vad har du någonsin gett mig? Om vi satt på middagsbjudning skulle du konversera med mig om saker som samtida arkitektur, någonting jag inte alls skulle vara på humör på att höra om just då. Du skulle vara en sån där jobbig typ som bara pratar om sig själv och inte ens gör det på ett intressant sätt. Din tunga skulle rulla och ditt stämband skulle surra som om de vore insmorda i rapsolja. Nej, jag orkar inte med dig just nu. Jag tänker lämna staden i några dagar, vill få lite andrum ifrån ditt ständiga pladder. Eller vet du vad? Jag lämnar hela landet istället! Ja, jag ska fly långt iväg till främmande hyfsningar och du får inte följa med, Uppsala.
(Kan ni förstå att jag är så naiv så att jag på allvar tror att alla fantomer som bor i mitt huvud inte kommer följa mig även till utlandet? Haha! Ibland förundras jag sannerligen över min egen enfald...)
Just nu gör jag i alla fall en spellista till resan och den här känns mest självklar att ha med. Förmodligen den mest idealiska låten att lyssna på när man transporterar sig som finns. Helst ska man fara förbi mörkgröna fält under en grå himmel med ett ordentligt regn piskandes över sig. Oturligt nog ska ju jag i och för sig flyga ovanför både molnen och regnet, så avståndet mellan mig och det kondenserade diset kommer alltså vara lite väl stort. Vilket osökt leder in mig på frågeställningen som hänsynslöst dunkat i mitt sinne dessa dagar... VARFÖR ska det alltid vara ett så stort mellanrum mellan en själv och det enda man vill!?
