havet är djupt

Det är mycket man inte vet varför man gör i detta liv. Likväl utför man dessa bedrövliga handlingar, naiv och dum som man alltid är. Visst krävs det snedsteg för att gå vidare och utvecklas som person och självklart är ingen människa är ofelbar. Men somliga saker alltså, varför jag gått med på dem är mig helt ologiskt. När jag tänker tillbaka vill jag helst slå mig hårt i huvudet med en trubbig pinne. Jag kommer främst att tänka på någonting som jag var med om för ett par månader sedan.

Det var såhär att min fars relation med mig hade stått och vacklat på sistonde. Vi träffades sällan och väl när vi gjorde det var det under högst triviala förutsättningar, som med hämtpizza framför ett avsnitt av "alla älskar Raymond". När det gått en längre tid utan annat än detta förkastliga umgänge slogs min far om insikten att något behövde göras för att injicera liv i vår miserabla gemenskap. Jag var för gammal för att vi skulle kasta baseball till varandra på bakgården, dessutom hade pappa flyttat in i en lägenhet nu, så någon bakgård fanns inte ens att tala om längre. Min far föreslog till sist att vi skulle åka finlandsfärja tillsammans. En märklig aktivitet för far och son, kan tyckas. Mina första associationer, och säkert även dina, var Charlotte Perelli och dräggfulla, ylande lantisar iförda väst och fula råjeans. Jag mötte således hans idé med stor skeptis. Men jag tyckte ändå så synd om min far och uppskattade att han faktiskt ansträngde sig för vår skull, så till sist gick jag med på det hela. Så farligt skulle det väl inte heller kunna vara. (Här vill jag passa på och återknyta till det inledande stycket: hur kunde jag vara så jävla dum i huvudet?)

Redan när jag såg båten stå i hamnen började jag tvivla på mitt beslut. Den reste sig högmodigt som om det vore det allra praktfullaste fartyget vid havskanten, vilket det långt ifrån var. På väg in i skrovet stod en i båtpersonalen och ville fotografera oss för att leverera familjefotot mot betalning därefter. Som en bekräftelse på att vi varit där, att vi faktiskt åkt finlandsbåten tillsammans. Min far lade ena handen på min axel och jag gav ifrån mig ett ansträngt leende. Min far var så glad över att få spendera ordentlig tid med mig, vilket ändå var någonting fint. Hans ölmage gav ifrån sig förnöjda läten. Jag försökte alltså hålla humöret uppe, trots att jag egentligen ville rycka kameran ur fotografens armar och förstöra alla som helst bevis på att jag varit med om det här.

Vi hamnade till sist i rörelse och åkte ut via Stockholms skärgård. Det kändes som om vi skulle krocka med någon av öarna närsomhelst och resan få sitt klimax i en kollektiv explosion rätt in i nationalromantiken. Det hände dessvärre inte - istället åt vi buffé, jag och min far. Ät hur mycket du vill, sa han med munnen full av kräftstjärtar. Folket runtomkring frossade som om det vore världens undergång, och en liten del av mig hoppades också på att det var det. Men som sagt försökte jag hålla modet uppe, så för att roa mig betraktade jag alla de olika människotyperna som frodades på båten. De unga, framgångsrika entreprenörskillarna med sina prydliga slipsar. Singeldamerna i medelåldern som förberett sig inför den stundande kvällen genom att piffa upp sina obscena urringningar. De tjugoåriga grabbgängen som mest bara var där för den billiga spriten. De likartade familjerna med fru, man och två barn som snart skulle kasta sig över alla bastanta godisförpackningar i tax free-shopen. Alla var de tillskott i båtens fauna av personligheter.

Min far och jag satt vid panoramafönstret ut mot båten. Han smuttade på ett glas konjak och vi såg på solnedgången över det öppna havet. Plötsligt sa han någonting som skulle skrämma slag på mig:
- Ikväll är det dags.
Jag blev livrädd. Menade han vad jag trodde med det där? Att han på riktigt i mitt sällskap hade tänkt utnyttja båtens livfulla köttmarknad? Det var väl ändå en tanke i det extremaste laget - nog hade min far alltid varit en aning vulgär, men att han skulle gå så långt i mitt sällskap vore väl ändå orimligt. Eller? Jag såg mig omkring, och desperata damer fanns det gott om. Att det skulle spenderas kvalitativ far och son-tid kändes med en gång väldigt avlägset. Jag tänkte tillbaka på när jag var liten och vi två bara brukade kastade baseball på bakgården tills det var läggdags. Det var så oskuldsfullt och rent. Nu var det andra tider, och innebörden av bollen i handsken inte vad det en gång var. Jag hoppades bara på att han hade anspelat på någonting helt annat med sin kommentar.

Kvällens disco var i full gång. Jag satt vid baren och svepte mitt tredje glas cocacola. Att jag skulle vara annat än nykterist i min fars sällskap, eller annars för den delen , var för honom otänkbart. Det gjorde mig bedrövad, för jag ville inte annat än att åtminstonde i sinnet ta mig ifrån denna helvetiska färd. Nu var min enda förlitan till någon form av eskapism alla sockerchockar och inte ens någon sådan ville infinna sig. Samtidigt såg jag i ögonvrån hur min far ägde dansgolvet med all sin maskulinitet. Det juckades, frustades och flängdes omkring med damerna. En stor, blöt svettfläck på hans ryggtavla syntes tydligt igenom den vinröda och till hälften uppknäppta dressman-skjortan. Jag beställde snabbt ett fjärde glas och begav mig ifrån spektaklet.

I några timmar vandrade jag planlöst omkring på båten och kände mig alldeles tom i huvudet. Jag såg hur alla människor runtomkring mig nådde botten - kärnfamiljsidyllen raserade, småbarnen grät, pappan försupen, mamman överspänd. De framgångsrika entreprenörernas tidigare så prydliga slipsar var nu fastknutna i deras pannor. Spritkillarna dansade på barstolar och högg kvinnor likt vargar, allt till Cascada på maxvolym. Jag såg på eländet med avsmak. Natten var ännu ung, men jag ville bara gå och lägga mig. Jag begav mig ner för trapporna mot våran C-hytt. Det kändes som att jag bar en fotboja, så tunga som mina steg var. När jag försökte öppna dörren in till rummet märkte jag till min förskräckelse att den var låst. Jag skulle precis knacka när jag började höra distade, regelbundna och välbekanta stön där inifrån. Inte var det väl...? Jag försökte förtvivlat intala mig själv om att det inte var min far, men blev ändå spyfärdig och kastade mig på knä. Det kändes som att magen ville vrida ihop sig och hjärnan tränga sig ur mitt kranium. Hur kunde detta ske? Jag satte mig på en bänk utanför någon resturang, begravde händerna ansiktet och började seriöst fundera kring hur snabbt man skulle sjunka om man hoppade av däck.

Morgonen därpå var det "continental breakfast" och alla åt rostskivor med sylt på. Far tuggade med halvöppen mun och hade en belåten uppsyn. Han vinkade åt en dam jag aldrig sett förut några bord bort. Inte en till? Tänkte jag och våndades över min existens. Samtidigt böjde han försiktigt fram sitt huvud mot mig och sa:

- Som jag älskade igår har jag inte gjort på åratal.
Sedan blinkade han till med ena ögat och gav mig en ryggdunk innan han återgick till att febrilt bre syltmackor. Jag petade i min äggröra och svor för mig själv att aldrig ryggdunka någonting någonsin. Sedan fördömde jag fruktbarhetens dygd och svalde äggulan hel.