och nu, kära publik: ett avgrundsvrål!

Om det är någonting jag tycker är vackert så är det tågsträckan Uppsala - Stockholm. Inte för vyerna, ty de är ingenting särdeles. Inte heller för de bekväma säterna, ty de skulle jag snarare vilja påstå är obekväma. Nej, skönheten ligger snarare i tågets synkroniserade natur. Alltid är det i tid och aldrig avviker det ifrån sitt felfria mönster. 9 över varje timme till Stockholm och 11 över varje timme till Uppsala, om och om igen i all oändlighet. Som ett dragspel går det fram och tillbaks, som ett dragspel som spelar den vackraste tänkbara folkmusik. Tvivlar jag någonsin på mig själv eller mina relationer är en sak i alla fall alltid säker, tåget mellan Uppsala och Stockholm kommer i tid och det kommer alltid komma i tid och jag kommer alltid veta att det kommer i tid. Sträckan sviker en aldrig och det är en sådan lättnad, åh.

Till saken! Igår när jag satt på tåget råkade jag vila jag mitt öga lite extra noga på vad som susade förbi mig utanför fönstret. Någonting som särskilt fångade min uppmärksamhet var all graffiti när jag passerade Boländerna och det efterföljande industriområdet. Bara två saker prydde alla industrihus och det var "GAHHHHHHHH" och "AHHHHHHHHHH". Ingenting annat. Svart sprayfärg som vrålade ut samma sak på tegelväggar flera kilometer framåt. Uppgivna och bortglömda utrop förevigade på de allra mest brutala vis. Det är inte klotter som ska vara någon slags skroderande gatukonst, det är avgrundsvrål som berättar historier om drömmarna som aldrig gick i uppfyllelse och de förlorade förhoppningarna som försvann ner i fördärvet. Säkert så är de signerade av rysliga människoöden som inte fann en annan utväg än att vomera ut all sin ångest på livlösa fabriksväggar. Det är så rått och kallt så jag blir rädd bara av att tänka på det, det får mig att känna bävan, ångest och skräck...
AHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!
GAHHHHHHHHHHHHHHHH!!!

Men nej. Jag ska inte glömma att jag alltid kommer ha den trygga sträckan mellan Uppsala - Stockholm att klamra fast mig vid. Den är faktiskt det enda som hindrar mig från att uttrycka min själanöd på väggar i desperata becksvarta kulörer.