vår värld fräts isär

För ett par dagar sen var jag med om en mycket olustig händelse. Jag hade ett ärende, och det var bråttom mellan punkt A och punkt B. Jag vandrade med stormsteg över Uppsalas kullerstensgator, regnet hällde ner från skyn och mitt paraply var inte det minsta vattentätt. Jag minns inte i detalj vad mitt ärende var, men jag vet att det var brådskande och att jag inte ville annat än att avklara den enerverande transportsträckan så raskt som möjligt.

Men mitt i jäktandet närmade sig mig plötsligt en högst säregen man. Han hade anteckningsblock i handen, rufsig kalufs och en grön skyddsväst med en miljöorganisations text stämplad på ryggen. Hela hans uppsyn var ivrigt kliande, likt en iller oförmögen att sitta still. Jag ökade takten, således även han, och när vi var jämsides på resonligt avstånd för samtal ställde han mig (helt utan pardon) frågan: Vad tycker du om den globala uppvärmningen? Jag blev en aning konfunderad. Nog hade jag fått många dumma frågor riktade mot mig i mina dagar, men denna måste ändå tagit priset. Trots det behövde jag några sekunders betänketid. Jag betraktade mannen och lade märke till hans lätt autistiska kroppsspråk - darrande underarmar, ryckande mungipa, nickande huvud, sammanbitet minspel, spikrak hållning. Den är väl dålig, fick jag till slut ur mig. Mannen log ett brett leende och en strimma av fradga rann honom obemärkt ner för hakan. Jag såg på de allt mer intensiva muskelryckningarna i hans ansikte att jag gett honom precis det svaret han sökte. Är det inte dags att göra något åt det då?, sa mannen som nu hade blivit alldeles upprymd, och hans kinder började gå mot en allt mer rosenröd färgskala. Jag suckade för mig själv, tittade nervöst ner på mitt armbandsur och muttrade jo, det är det väl. Nu strålade hans anlete likt en av universums exploderande nebulosor. Han gned sina handflator mot varandra och flåsade rytmiskt, vilket i samband med regnet och hans kalufs fick mig att börja tänka på blöta labradorer. Då borde du gå med i våran organisation! Utbrast byrackan falsettartat. Jag insåg att jag varit dumdristig nog att låta mannen få höra precis allt vad han ville höra fastän jag inte hade tid att ge honom vad han ville ha, så för att ta mig ur situationen svarade jag: det borde jag nog egentligen, men jag kan inte just nu.

Då tog mannen ett hårt tag om mitt arm. Ögonen spärrades upp. Han började slita sitt hår med sin lediga arm, först lite försiktigt, sedan med en vanvettig intensitet. Ursäkta, vad sa du? Frågade han mig i ett försök till en artig ton, som istället bara kom att låta desperat och sinnessjuk. Förlåt. Jag vet att världen måste räddas, men jag har så bråttom nu, sa jag uppriktigt och lossade mig från hans grepp. Mannen började tappa all kontroll. Han vred och vände på sig åt alla håll och försökte desperat få fram ord, men fick bara ur sig märkliga väsningar när han öppnade munnen. Varför, varför? Kunde jag utläsa ifrån de repetiva läpprörelserna. Jag har helt enkelt inte tid. Mitt ärende är brådskande och åskan dånar, svarade jag och vände ryggen. Mannen föll på knä. Rök började plötsligt strömma ur hans öron och hans skjortknappar lossnade, en efter en. Tänderna hackade och benen skälvde som om de ville skiljas från sin kropp och inte kunde vänta en sekund. Han tittade upp mot himmelen och tog några tunga, uppgivna andetag. Du vet väl att tid bara är en illusion? var det sista mannen sa innan hans huvud sprängdes och lämnade en pöl av hjärnsubstans på trottoarkanten.