någonting tär på min härdade själ

...och jag vet precis vad det är. Uppsala, vad har du någonsin gett mig? Om vi satt på middagsbjudning skulle du konversera med mig om saker som samtida arkitektur, någonting jag inte alls skulle vara på humör på att höra om just då. Du skulle vara en sån där jobbig typ som bara pratar om sig själv och inte ens gör det på ett intressant sätt. Din tunga skulle rulla och ditt stämband skulle surra som om de vore insmorda i rapsolja. Nej, jag orkar inte med dig just nu. Jag tänker lämna staden i några dagar, vill få lite andrum ifrån ditt ständiga pladder. Eller vet du vad? Jag lämnar hela landet istället! Ja, jag ska fly långt iväg till främmande hyfsningar och du får inte följa med, Uppsala.

(Kan ni förstå att jag är så naiv så att jag på allvar tror att alla fantomer som bor i mitt huvud inte kommer följa mig även till utlandet? Haha! Ibland förundras jag sannerligen över min egen enfald...)



Just nu gör jag i alla fall en spellista till resan och den här känns mest självklar att ha med. Förmodligen den mest idealiska låten att lyssna på när man transporterar sig som finns. Helst ska man fara förbi mörkgröna fält under en grå himmel med ett ordentligt regn piskandes över sig. Oturligt nog ska ju jag i och för sig flyga ovanför både molnen och regnet, så avståndet mellan mig och det kondenserade diset kommer alltså vara lite väl stort. Vilket osökt leder in mig på frågeställningen som hänsynslöst dunkat i mitt sinne dessa dagar... VARFÖR ska det alltid vara ett så stort mellanrum mellan en själv och det enda man vill!?