lycka är en varm bössa

Min far bor i ett höghus som är högt, och när jag säger högt så menar jag fem våningar upp i skyn. Tittar man ut för fönstret med huvudet först finns chansen att känna molntussarna virvla mot öronsnibbarna. Lyssnar man noga kan man dessutom höra ljudet av skator som tassar på taket och kör ner sina näbbar i betongstålen. Men inget av det är såklart relevant. Det relevanta är, eftersom den här bloggen är solsystemet som kretsar kring MIG MIG MIG och ingen annan än MIG, att jag spenderat ett par dagar där nu. Här är de tre känslor som starkast präglade min visit:

1. rastlöshet
2. ensamhet
3. tomhet

Men självklart så hittar man med tiden rätt sätt att sysselsätta sig på. Vägen till lycka finns alltid nära till hands. Nej, jag menar icke på kemisk väg. Icke heller på biologisk väg. Icke heller på religiös väg. Icke heller på våldets väg. Vilken fåntratt var det egentligen som sa att lycka är en varm bössa? Han hade i alla fall fel! Under mina dagar hos min far fanns det bara en sak som kunde befria mig från rastlöshetens djärva snaror: skräp-TV. Så fort jag kände mig otillräcklig var det bara att omfamna televisionen och ett rör med chips för att genast få tillbaka all livslust. Vad skulle jag ha tagit mig till till dessa dagar om det inte vore för skräpteven? Förmodligen hade jag stått på en espleanad någonstans, haft händerna nedkörda i fickorna, sparkat på lite gruskorn och tittat ner i marken med sorgebunden uppsyn.

Känner du dig lika ofullständig som jag en gång gjorde? Sträck dig då mot fjärrkontrollen, käre läsare. Seså, sträck dig!