precis som livet självt...

Denna vecka lyser föräldrar med sin frånvaro. Båda två tillämpar yrken som kräver mycket närvaro, och just denna vecka krävs så stort mått av närvaro att till och med den mest närvarande närvaromannen skulle få sina närmast närvarande hårstrån att resa sig av obehag. Som en följd av detta har jag lämnats hemma med uppgiften att mata mina små bröder med mjölk och flingor så fort de känner sig svultna. En simpel uppgift som inte sänder mig någon annanstans än till tristessens gråa värld. Var dag är den andra lik.

De börjar med flingor och slutar med flingor. De börjar med mjölkfuktigt rostat majs och slutar med mjölkfuktigt rostat majs. De börjar med tillsatta sockerbomber och slutar med tillsatta sockerbomber. De börjar med kellogs frosties, det är grrrrrrrrrrreat!!! och slutar med kellogs frosties, det är grrrrrrrrrrreat!!! De börjar med likgiltighet och slutar med likgiltighet. Precis som livet självt! DET LIKGILTIGA LIVET! VARFÖR SKA MAN ENS EXISTERA NÄR ENS PLIKTER BEGRÄNSAR SIG TILL ATT SERVERA FLINGOR I EN SOCKERSKÅL? LIVET ÄR ETT MENINGSLÖST TRÅNANDE EFTER DE OMÖJLIGA OMÖJLIGHETERNA OCH ETT STÄNDIGT SÖKANDE EFTER SVARET PÅ EN FRÅGA UTAN SVAR. LIVET ÄR HOPPLÖST, TRÖSTLÖST, MÄNSKLIGHETENS SYNFÄLT ÄR FÖRBLINDAT, PLANLÖST, OFÖRSTÅENDE. DESSUTOM ÄR MITT HUVUD TRÖTT PÅ ATT SKRIVA PUTSLUSTIGA SMÅ BLOGGINLÄGG OCH FINGRARNA VÄRKER OCH DET KLIAR PÅ MAGEN OCH SNART ÄR DET LÅGKONJUKTUR OCH...

... förlåt mig. Jag vet inte vad som tagit till mig. Är det cynismen som måste ha övervunnit mig i detta myller av skålar och sockerflingor?