ett gott brott förlänger livet!

Någonting alldeles sensationellt och extraordinärt hände mig igår natt! Det var när jag strövade hemåt efter kvällens alla strapatser, vemodig och en aning trött i själen. Solen skulle snart gå upp bara för att retas och lysa sina strålar i mitt uppgivna ansikte, samtidigt som mina fötter knappt kunde bära mig. Men då hände det! Det där rafflande, spektakulära och uppseendeväckande! Rätt framför mig stod en cykel i all sin prakt, helt olåst och obevakad. Jag tänkte på hur vacker den var när jag gick förbi, men impulsen att stjäla den nådde mig inte alls. Det kom sig inte naturligt för mig. Cyklar har alltid varit något främmande jag aldrig riktigt lärt mig hantera på allvar. Det roliga har alltid legat inom bussavstånd för mig, så behovet att trampa och plinga har aldrig funnits där. Eventuellt har jag kunnat sitta på en noga utvald väns pakethållare, men aldrig mer än så.

Men då hände det! Jag vet inte vad, men någonting inom mig, förmodligen det UNDERMEDVETNA UNDERMEDVETANDET, sa plötsligt att jag om jag inte tjuvade cykeln, skulle jag sluta som överhuvudet i en kärnfamilj med plattskärms-TV, studsmatta på bakgård och sommarhus i Thailand! Så utan att blinka plundrade jag cykeln och började cykla. Jag förnimmade direkt den härliga känslan att ha vinden vindandes i håret, pedalerna pedalandes under fötterna och styret styrt i mitt grepp. Det var någonting jag aldrig riktigt upplevt förut, och det var minst sagt förlösande... i några minuter kände jag mig som en dopad cyklist i Tour de France, och det var bland de bästa minuterna i hela mitt liv.