den förstföddes upprättelse

Tupperware är ett amerikanskt företag som grundades 1946. De specialiserar sig på köksförvaring gjort i plast. Det handlar om objekt som plastskålar, plastbunkar och plastbägare. Men det Tupperware främst gjort sig kända för är sin särskilda marknadsföringsmetod, "tupperware-partyn." Kort sagt går det ut på att man själv bjuder hem vänner och bekanta och demonstrerar produkterna, för att själv få gåvor ifrån Tupperware för sin insats beroende på hur bra man lyckas manipulera sina nära och kära. Det är alltså ett marknadsföringssätt där hemmet infiltreras och till och med stommen i det sociala umgänget blir hetskonsumtion utav plastskålar.

Jag vill helst inte erkänna det här, men det har skett en del tupperware-partyn i vårat vardagsrum, och jag minns dem. Jag minns de äldre damernas gredelina kjolar, jag minns deras överdimensionerande pärlörhängen, jag minns de glada tjuten när plastbägarna utförde underverk med sin funktionalitet och jag minns att öppna skafferiet och plötsligt få en våg av plastskålar rasandes över de ynkligaste kindbenen. Men framförallt minns jag fröken Bergqvist. Denna högresta, magra kvinna som alltid nöp mig i kinden och kommenterade min pubertetsutveckling med sitt överkosmetiska ansikte vinklat mot min mor. "Vilken mörk och hotfull röst eran förstfödde blivit tillägnad... se på den primitiva behåring eran förstfödde nyligen skaffat sig... en sådan obehaglig lukt som börjat strömma från svettlökarna belägna i er förstföddes armhåla..."

Ja, om det är något jag aldrig kommer glömma så är det fröken Bergqvists demoniska kindnyp och helvetiska djävulskommentarer. Det var så enerverande och irriterande, och i kombination med plastskålarnas närvaro var det även oerhört traumatiserande. Jag stod alltid handlingslös när hon utförde sin ständigt oförändrade rutin - nypa mig i kinden, vinkla huvudet mot min mor och till sist kommentera min kroppsliga utveckling med ett tydligt nedvärderande tonfall. Av någon anledning tyckte hon illa om min förvandling från söt pojke till ful ungdom. Ynklig som jag var vågade jag aldrig säga något, och min mor var så upptagen i försöket att sälja plastskålar att hon inte heller hann reagera. Jag fick helt enkelt ta hennes kindnyp och fördömande ansiktsuttryck. Men nu har min pubertetsperiod sedan länge varit över, och jag har samlat mod nog för att säga det jag aldrig vågade säga till fröken Bergqvist. Här följer min upprättelse i ett öppet brev!

ÖPPET BREV TILL FRÖKEN BERGQVIST
Fröken Bergqvist! Du kanske minns mig ifrån tupperware-festerna min mor ett fåtal gånger höll i vårat hem. Jag är den förstfödde sonen du kompromisslöst nypte i kinden och hänsynslöst uttryckte din besvikelse över. Tydligen var min mognad och ingång till vuxenvärlden inte till din belåtenhet! Men jag ska säga dig, fröken Bergqvist, att i en viss ålder blommar alla pojkar, varesig man vill eller ej. Så fungerar naturen, och om du nu skulle ha invändningar mot det bör du vända dig någon annanstans än till den bräckligaste lilla pojken du ser! Du ska veta att ditt ständiga tjat om svettlökar och kroppsbehåring inte gav mig annat än dåligt självförtroende och en osäker uppsyn. Jag må vara den förstfödde - men hellre dör jag än att åter igen behöva utstå dina långa skelettfragment till fingrar i närheten av mitt rosenröda pojkansikte. Eller ska jag säga, MANSANSIKTE! För jag är en man nu, fröken Bergqvist, och inget kan stoppa mig, framförallt inte du! Haha!!!