körtelbärsträdet

I ett par veckor nu har jag haft en körtel på min hals, ungefär lika stor som en ärta. Självfallet blev jag konfunderad när jag kände på min hals och plötsligt märkte att den var där, men jag blev inte upprörd. Det var ju bara en tidsfråga innan körteln skulle visa sig. Om det var något jag i själva verket var förvånad över så var det faktumet att det dröjt så länge innan den vågat träda fram. För jag visste att den skulle komma, körteln, det visste jag. Det var ofrånkomligt, så som jag betett mig. Jag har ändå ordnat en läkartid hos doktor Joakim Gyllenspetz på Storvreta vårdcentral den 2 juni kl. 09:15, men det är endast en formalitet. Jag vet ju hur körteln uppkommit, och hur jag ska få bort den.

Vid vårat hus finns det ett stort körtelbärsträd, vars bär jag med glädje äter varje sommar. Det är stora, fina körtelbär som smakar gott och ger en det mesta man kan förvänta sig. Men förutom att leverera utmärkta bär är också trädet vad man skulle kalla ett "optimalt klätterträd". Stammen är robust och grenarna fördelade på ett sätt som borde göra det till en fantastisk och klanderfri klätterupplevelse. När vi flyttade hit var mina föräldrar i extas över att det fanns ett så perfekt klätterträd i närheten, och att jag äntligen skulle ha någonting att sysselsätta mig med på dagarna.

Men jag vågade aldrig klättra. Jag var för feg för att ens ta ett första kliv upp. Så många gånger som jag hittat på ursäkter för att slippa klättra, det är absurt! Och nu visar sig min rädsla att klättra upp för körtelbärsträdet i en körtel på halsen. Jag vet att det är både klyschigt och förutsägbart, men så är ju livet ibland. Det är patetiskt. Jag är patetisk! Hur kommer det sig att jag är så oerhört patetisk?

Troligtvis beror det på rädslan för skogen jag haft sen liten. Det mörka, vilda och okända har alltid skrämt mig - på alla skogsutflykter som barn behövde jag alltid ha ståltråd eller järnstång i närheten för att inte känna som om skogen svalt mig i sitt vidunderliga gap. Att klättra i träd är alltså helt uteslutet, mentalt sett är jag totalt blockerad. Varför vågade jag aldrig klättra i träd som liten? Varför vågar jag fortfarande inte klättra i träd? Hur blev jag såhär? Kommer min rädsla för trädet leda till att körtlarna sprider sig och så småningom buktar ut ifrån varenda organ i min kropp? Åh, ibland kan mina defekta gener verkligen driva mig till vansinne!!!

Jag ser i alla fall fram emot min läkartid. Om det är någonting doktor Joakim Gyllenspetz kommer ge mig så är det ett gott skratt i sitt desperata försök att hitta källan till min körtel. Han kommer känna på min hals, rynka på ögonbrynen, mumla "något sådant här har jag aldrig sett förut", fortsätta känna och diskutera med sin kollega utan att komma fram till något. Till slut kommer han helt uppgiven att erkänna att han inte har någon aning om vad som är fel på mig. HAHAHA, ja du, doktor Joakim Gyllenspetz, sicket gott skratt jag kommer få!