hur den tidiga tidigheten drog ner mig i fördärvets fördärv

Jag inledde min karriär på internet rätt så tidigt, något som jag nu i efterhand kan se tillbaka på och ångra en smula. I och för sig så var det väl inte bara mitt fel, utan också mina föräldrars. "Se så gullig han är när han klickar! Åh, se så söt han är när han scrollar!" Bara åtta-nio år gammal fick jag tillåtelse att fritt använda modemet i pappas lägenhet. När det bekanta ljudet av modemets aktivering rasslade igång var det som att helvetets dörrar plötsligt öppnades upp för mig.

Från början var det harmlöst. Jag lärde mig allt om Pokémon och kunde se vad som skulle hända i kommande avsnitt och berätta det för alla mina vänner. Ett tag var jag riktigt poppis, jag var killen som visste allt som behövde vetas, jag visste allt om Pokémon. Men lyckan skulle inte vara för evigt. Jag blev till slut så förläst på ämnet att jag utvecklades till den största besserwissern i världshistorien. En gång så påstod en riktigt dum kille i min parallellklass att Charmander var Bulbasaurs syster, och hur mycket jag än hävdade motsatsen och hänvisade till olika källor på internet som raserade hans tes gav han aldrig upp. Den lilla skitkillen! Det slutade med att jag flög på honom och försökte trycka ner hans fula nuna i en lerpöl. Då den enda ordentligt utvecklade muskeln i min kropp var "klick-fingret" slutade det såklart med att jag blev den med grus i ögonen och bajs i näsborrarna.

Högstadiet kom, jag spelade mest TV-spel, och för det var internet min utgångspunkt till all lycka här i livet. Mitt intresse gjorde att jag aktivt började skriva och recensera spel på olika hemsidor. Jag har svårt att tro att jag någon gång i mitt liv kommer lyckas brinna lika mycket för någonting, ett tag var det som en besatthet att spela och skriva om så mycket spel som möjligt. Det svartaste och smutsigaste hörnet i min internethistoria är när jag hyllade spelet Chrono Trigger i en artikel och använde mig av metaforer som om det vore min flickvän. De gångerna jag hade frågat chans på tjejer under min uppväxt blev jag nekad, så artikeln var nog lite av ett sätt att kanalisera min frustration och försöka se det positiva i situationen som singel trettonåring. Följande är ett autentiskt utdrag ur artikeln:

"Hur hittar man sin stora kärlek? När man är ung kan man känna att man aldrig kommer hitta den. Man letar, testar nya möjligheter, men ingenting känns rätt. Det måste väl ändå finnas någon där ute? Någon man kan spendera resten av sitt liv med? Efter tretton års letande har jag hittat henne. Hon heter Chrono Trigger. Hon är inte som vem som helst. Hon är väldigt mogen. Gud vet hur många eftermiddagar jag har spenderat med henne i mitt rum, och jag har fortfarande inte tröttnat på henne. Jag tror att vi är perfekta för varandra. Men låt mig berätta om henne, och om varför hon är så speciell. Redan vid första ögonkastet upptäckte jag att hon var en väldigt speciell person, någon som aldrig svek en, någon man kunde leva med tills den sista dagen i sitt liv."

Jag tycker det säger det mesta som behövs sägas om allt.