en varm hand på en kall hjässa räcker inte till

Det är sorg. Någon har gått bort och det råder sorg i huset. Jag minns henne inte, men alla andra gör det uppenbarligen. Vi sitter i köket och äter lasagne. De pratar om död och begravning och ser ut att kunna brista när som helst. Alla har de en klump i halsen, och när som helst kommer de explodera. Klumparna tickar som bomber och efter ett tag blir det ohållbart! Hela tiden har jag bara varit en åskådare, men nu känner jag hur sorgen börjar tränga sig på mig också. O nej, när som helst nu blir jag en del av kabarén! Vad skulle den ha att göra i mig? Schas! Försvinn från mitt inre! Varken gevär, mattpiska eller myggmedel biter på sorg, så jag måste härifrån innan dess envishet segrar över min egen. Jag måste härifrån innan jag blir drabbad! När som helst exploderar klumparna och då är det för sent. Utan ett ord reser jag mig från matbordet och börjar proppa nävarna fulla med lasagne. Min familj reagerar inte, då de är för upptagna med att begrava sina handflator i respektives ansikten. Med raska steg sätter jag mig rummet intill för att avskilja mig. Jag fyller både nyckelhålet, dörrspringan och fönsterkarmen med lasagne så deras sorg inte ska läcka in. Jag kände henne ju inte, hon var från andra sidan jordklotet, det är väl inte mer än rättvist att jag borde få undvika det då. Jag stoppar lasagne i öronen och försöker höra havet, men rösterna från köket överröstar det. När som helst nu kommer det brista, om jag hör det så är allt över! Jag slickar jag av lasagnen som är kvar på mina fingrar och tänker hur god den hade varit om den inte vore bränd. Jag tänker så högt jag bara kan. OM NÅGON BARA HADE KOMMIT IHÅG ATT TA UT DEN UR UGNEN I TID HADE DEN SÄKERT VARIT GOD.