kollektivkolik

Jag bor ungefär 15 kilometer utanför Uppsala, vilket är paradoxalt då det är där som det mesta händer, och jag ju faktiskt har så mycket som två stycken av den varan, vilket borde sätta mig i en lite snällare geografisk position än den jag nu sitter i. I alla fall så åker jag med bussen sammanlagt 80 minuter om dagen, vilket under en livstid på 80 år skulle betyda att jag har spenderat 38, 880 timmar på en buss. 38, 880 timmar, kan ni tänka er vad jag skulle kunna uträtta under den tiden bara jag vore bosatt närmare stadskärnan? Förstår ni hur många triathlon jag skulle hinna med att springa? Om vi säger att ett triathlon tar fem timmar skulle jag hinna med 7,776 stycken! Nåväl, det är inte precis så att jag är bitter. Tvärtom försöker jag spendera dötiden i bussen på ett fördelaktigt vis. Det är ett bra forum att göra goda gärningar, ett bra tillfälle att få sig lite schysst karma. Låta den gamla damen få min sittplats, sänka volymen på ipoden så den gamla damen inte ska behöva bli störd av mitt skränande, ta bort tuggummit någon klibbat fast på sätet så gamla damen inte ska få tuggummi på damkappan, trycka på stoppknappen åt den gamla damen så hon inte ska behöva slita ut sina nya skinnhandskar. Det är helt enkelt mitt val som medmänniska att åka så mycket buss. Varför jag är så mån om den gamla damens kläder har jag dock ingen som helst förklaring till.