dekadens

min familj, särskilt då på min mors sida, har en rätt så mörk hemlighet som bara de som varit i vår källare känner till. jag vet vad du tänker, men nej, det är inget sånt som att vi gömmer terrorister, har en minkfarm eller dyrkar satan. vore det så skulle jag aldrig skriva om det på min blogg, någon form av integritet gentemot sin familj måste man faktiskt ha. låt mig formulera mig på så vis att de har bidragit gott till konsumtionssamhället. de har fyllt sin kvot och fått det kapitalistiska hjulet att snurra lite snabbare. de har ätit en bit av tårtan, sen tagit en till bit, och en till, utan att ens tänka på konsekvenserna (som att man blir tjock, det räcker inte åt alla och att man blir dömd av kultiverade människor som har vett nog att bara äta grönsaksdipp)

lite så är det. jag märkte det mest idag när jag rensade ut rummet som ska bli mitt nya. det är avskiljt från resten av huset och jättebra på många sätt, men hittills har vi bara använt det för att dumpa all skit som inte används längre. bara ett myller av gamla möbler och leksaker som gör konstiga ljud om man trycker på dem. när jag försökte kliva in fick jag klättra över en oanvänd jacuzzi och sen en gammal datorskärm. fick en järnstång i huvudet och en barnvagn i buken, antagligen en smärre hjärnskakning dessutom. rummet var verkligen en symbol för överkonsumtionen mina föräldrar ställt till med under senaste årtiondet.

jag rensade ut all skit, men kände att det inte räckte. ville göra en revolt också för att visa mitt missnöje över levnadssättet. så jag rullade en gammal fåtölj ner för en liten backe. VAD GÖR DU DEN KOSTAR SEX TUSEN ropade mamma, jag låtsades inte höra och fortsatta rulla. det var min symbol för det nya livet, där det överflödiga rullar ner för kullen och herren på täppan är människan som inser att det finns annat i livet än fluffiga leksaksdjur och fula mysfåtöljer.