dum dum dum tidsräkning

imorgon är det iranskt nyår, och det firas hemma hos familjen med dunder och brak. jag funderade först på att skriva ett skämtsamt blogginlägg och driva med hela tillställningen. tänkte lägga upp det lite på så sätt att jag beskrev det som det vore en primitiv indianritual. typ, att vi sätter på oss djurmasker och springer runt i huset med pinnar och petar på varandra. sen så äter vi nyårsmiddag bestående av en hel gris, varav männen äter huvudet och kvinnorna får nöja sig med buken. precis innan tolvslaget sitter vi i en cirkel och slår oss själva i huvudet, för att vi har en så dum tidsräkning som inte utgår efter jesus. dum, dum, dum tidsräkning, säger vi, samtidigt som vi slår. när nyåret väl infaller slår vi som hårdast och skriker DUM DUM DUM TIDSRÄKNING som högst.

sen kom jag på att det är ändå mina rötter det handlar om här. det om något borde jag ju försöka bevara istället för att smutsa ner med min eländiga sarkasm, vilket jag annars gör med det mesta i mitt liv. somliga saker är faktiskt inte värt att uppoffra för en handfull "hahahahaha!!" i kommentarsfältet. därför tänker jag alltså inte skämta om det iranska nyåret. jag tänker inte jämföra det med indianritualer och få det att verka ociviliserat. jag tänker inte heller få det att verka som att vi skäms över vår tidsräkning. nej, jag tänker hålla min fana högt. tråkigt besked för er läsare, kanske.