på pendeltåget igår kväll, vid halv tre-snåret, kom det en stackars kille springandes mot toalettdörren. när den röda påklistrade lappen med "UR FUNKTION" uppenbarade sig för hans ynkliga näthinna fanns det inte mycket annat att göra än att skjunka ner på knä framför toalettdörren och kräka ner sig själv. spyan sipprade ner över byxbenen till en välformad liten pöl på golvet. när han var klar så rapade han och torkade sig om munnen med sin dunjacka från dressman. det enda jag tänkte när jag såg scenen framför mig var "det här ska jag blogga om!" jag kände mig varken äcklad eller sympatisk, jag kände ingenting, förutom ett bloggbegär. kan det då vara så att bloggen har gjort mig känslokall? har bloggen då gjort mig till riddar kato? är mitt hjärta nu av sten? ack o ve, kommer jag kunna känna kärlek till annat än min blogg någon gång?
2 kommentarer:
jag tror det är en självbevarelsemekanism. Du vill inte ta in hela scenen, för det skulle göra dig så upprörd och därför tänker du på något tryggt, exempelvis bloggen.
det var en bra teori. man kan då säga att bloggen är lite som ett kryphål dit jag vallfärdar så fort den äcklige pedofilen vill bjuda på godis och disneyfilm.
Post a Comment