invasionen

är det någonting vi alla i storvreta är stolta över, förutom vårat ståtliga vattentorn, så är det den årliga storvretacupen i innebandy som brukar hållas vid den här tiden. så länge jag kan minnas har jag blivit hjärntvättad med att detta ska vara någonting vi storvretabor har blivit välsignade med. "det är världens största innebandycup! fattar du! VÄRLDENS STÖRSTA!!!" oj, ska det vara något omvälvande som takes my breath away? nej, tyvärr, i själva verket skulle jag inte kunna bry mig mindre om storvretacupen. men om det är något som fångar mitt intresse så är det andelen innebandyfrillor som invaderar byn. ja, det är helt sjukt, antalet innebandyfrillor i storvreta ökar med i princip 3000 procent. vart jag än tittar ser jag spretiga spikar av syntetkladd som omsorgsfullt tillspetsats av ett par muskulösa innebandyfingrar.

det som gör mig orolig är hur mycket hårgelé som egentligen används? skulle gärna vilja ha lite statistik kring hur många kilo som konsumeras under en storvretacup. och hur många labbråttor kan egentligen hänsynslöst ha slaktats under framställningen av alla dessa medel? stackars råttor! och detta säger jag utan att någonsin ha varit djurmänniska, min ståndpunkt till att de äter hundar i kina är typ "vadå, vad är problemet" och det bevisar väl hur bottenlös min oro egentligen är kring hårgelé-djurplågandet.

en slug en önskar god jul

min familj har en soft distans till julen, alla är väldigt chill med allt. vi äter lite köttbullar, tittar lite på kalle anka och tar det mesta med en skön axelryckning. sen ger vi varandra lite presenter, väldigt avslappnat, typ "aaa joo asså bara råkade köpa den här på vägen hem ifrån skolan hade lite tid att döda innan bussen skulle komma, tänkte att du kanske skulle tycka den var ok liksom"
jag gav i alla fall zelda till min bror och vi har spelat hela förmiddagen. vi bondar verkligen, fast vi inte säger mycket mer till varandra än att bråka om handkontrollen. ett par timmar senare runt matbordet sitter vi med rödsprängda ögon, tittar bara ner i tallriken och äter, tuggar, sväljer, säger inte ett ord förutom "kan du skicka saltet". sen går vi och spelar mera zelda. men alltså, vi bondar, jag svär.

en slug en önskar er alla en god jul!


ps. min dröm just nu är att se en stackare fylla upp med såna här i kundvagnen, bjuda hem honom på jullunch, upptäcka att han egentligen är ganska spexig, heter kurt och kan dansa roligt till blue monday, och sen dansar vi roligt hela natten till blue monday!

do the astrowaltz

halva gymnasietiden över då. fin kväll också, sitter och lyssnar på farväl falkenberg-soundtracket. har gjort en playlist som heter "manlig kärlek och vänskap". vill gärna dela den med någon... funderar på att inspireras av den kassa kortfilmen jag såg på kortfilmsfestivalen, och göra en massa blandskivor och lägga i folks brevlådor. kvarterets homofob skulle få manlig kärlek-skivan i sin brevlåda, och efter att han lyssnat på den skulle han upptäcka vilken lögn och självförnekelse han levt i hela sitt liv. "men ååååå, det är ju jag som är bögen!" skulle han utbrista och slå sig själv i pannan.

valet och kvalet

snart är det nyår, och nyår betyder som vi alla vet förnyelse. och vad kan vara ett bättre sätt att förnya om inte under fyrverkerier? himlen exploderar och allt börjar om. till en början ska jag tapetsera om rummet. vet inte riktigt hur ännu, men jag har några alternativ:


den här är lite djungel, lite mystisk, och samtidigt är det så trippat med barnet där till vänster också. det är helt sjukt faktiskt, och det gillar jag. surrealistiska tapeter har alltid varit en favorit. jag gillar när man får tänka till lite, jag vill inte kliva in ett rum och veta vad som väntar, nej, det ska vara något tänkvärt, någonting sjukt som fan. det ska ta tid innan jag fattar tapeten, men väl när jag gör det kommer jag tycka den är så jävla grym, och jag kommer tycka jag är så jävla grym som fattar den.



japanska tapeter har jag alltid tyckt om. dels för deras perfekta balansgång mellan hårt och mjukt, men också för att jag gillar att visa att jag är en exotisk kille, jag välkomnar allt kulturutbyte. så länge det inte handlar om discoturkar som måste lyssna på skitmusik på högsta volym ur sin mobiltelefon på bussen. hallå, herr discoturk, har du hört talats om fenomenet hörlurar? eller ni kanske inte har det i bland bergen och getterna där du hör hemma!? HAHA! ehh... en annan anledning till att japanska tapeter är superior är den sköna nostalgikicken jag får av det. jag börjar tänka tillbaka på dagarna när jag sprang runt på japankonvent, spelade tvspel tills ögonen blödde och mest bara umgicks med folk som såg ut som jesus. det var tider.



nördmodet kom ju för ett år sen eller så, med sina stora bågar, felklippta frisyrer och biblotekariekjolar. trenden lever ju fortfarande, och visar inga tecken på att dö. just nu känns det alltså helt rätt i tiden med en nördtapet. något bajsbrunt och fulsnyggt, tänker jag mig då. problemet kommer ju när trenden till sist dör och all nördbacklash kommer. då får jag väl riva ner dem och slänga i samma soptunna där alla andra hobbynördar som kommit till insikt slänger sina lusekoftor. men det kommer ändå vara värt det, för statusen jag kommer ha under tiden nu när det är inne.

när verkligheten smyger på

shit! det är kallt ute. riktigt kallt. nog vore det skönt att kapitulera och införskaffa ordentliga vinterkläder, typ en enorm dunjacka med ful gåsluva och grova skogshuggarkängor. men sen så är det faktiskt något tilltalande att försöka överleva varje gång jag kliver utanför dörren. jag ser det som en förberedelse inför den dagen jag drar upp kvinnan i nöd som nästan drunknar i en isvak. "där hade du tur damen, om det inte vore för att jag är så härdad och nästan frusit ihjäl varje vinter skulle jag inte kunna dra upp dig ur isvaken på ett så lättsamt och självsäkert vis", skulle jag säga. sen så hånglar vi och hon klämmer på mina enorma biceps.

jag lever och lider för drömmens skull!

jesus, etc.

julrush på allvar nu. julklappstanterna är överallt. det spelar ingen roll om jag skulle sätta mig på en åker i vattholma, jag skulle ändå krocka med en tant som har bråttom till designtorget. gågatan är som ett fiskstim, ett helt myller av makrill. man kan tro att det tar slut i och med julen, men då är man naiv och världsblind, för sen kommer mellandagsrean. då bryr sig inte ens någon om man blir nertrampad på onoff. "fuck the mänskliga rättigheter, det är ju mellandagsrea!"
men hetsen är skön. inte klaga. det dröjer inte länge innan livet blir som förut igen, enda skillnaden är en siffra i kalendern. det kommer fortfarande vara samma negerbollsdebatter, torra gillekakor och tråkiga dressmankostymer, som det alltid har varit.

random spirit lover

imorse var busschauffören charlie på bussen igen. han såg på mig och sa HEJ HEJ! vid första anblick trodde jag att jag var speciell, men sen glömde jag, det är ju charlie, alla får ett HEJ HEJ. hans leende var brett som en långtradare och flinten glänste som en brun, oslipad diamant. när folk klev av bussen vinkade han åt dem också, det såg jag i förarspegeln. åh, charlie. jag hade ju tänkt fråga om vi kunde ta en fika eller bio nästa gång vi sågs. men orden kom inte ur munnen. jag stammade bara fram ett hej, sen satte jag mig. fick samma känslor i magen som när man frågade chans på den populäraste tjejen i klassen på mellanstadiet. det är inte den bästa av känslor.

fan!

they took a vote and said no

fin dag idag, eller nej just det, jag har ju suttit inne och skrivit, en massa skolarbete, så den var ganska sämst. jag är ju en vecka efter i det mesta. när jag reste bort så var det lite av grejen att jag sa FUCK THE SYSTEM som en provocerande gest, struntade hejvilt i vad som skulle göras och åkte till italien. konsekvenserna av det var oviktiga då. men nu när jag är hemma slår matteboken och svenskauppsatsen tillbaka på mig, de sparkar mig i ansiktet fast jag ligger ner och de skriker "så går det när man försöker provocera" i mitt öra. sen drar svenskauppsatsen och matteboken ner byxorna och kissar på mig. de kissar ner mig till oigenkännlighet. när de är klara går de iväg ifrån mig, hånskrattandes. jag ligger där, förnedrad, med urin i näsborrarna. "så går det när man försöker utmana systemet", säger en pedagogisk berättarröst, som om det vore utbildningsradion.

the past is a grotesque animal

idag var det bowling, ja, lite smått motvilligt kanske, men vad gör man inte för att bibehålla kamratskap. mitt förhållande till bowling är lite komplicerat, det är nästan en fobi, eller nej, såklart inte, men något i den riktningen. det börjar med att jag drar på mig clownskorna, ser på klotet, ser på käglorna och sen skriker någonting inombords mig "MEN NEJ VARFÖR JUST JAG"

ett jobbigt minne är när jag någon gång i högstadiet spelade bowling med min klass. jag kastade klotet och det hamnade i den där rännan varje gång, det spelade ingen roll hur jag gjorde, det föll ändå i rännan. hallå, det är fusk, det är någon som försöker sätta dit mig, de använder magneter eller något, sa jag. ingen trodde på mig såklart, de skrattade istället. peka gjorde de också, ingen uppfostran hade skitungarna. jag var sämre än den svagaste tjejen i klassen, och det syntes så tydligt på poängskärmarna. pedram är sämst, sämre än den svagaste tjejen, så stod det, med stora bokstäver. jag måste tillägga att det här var i osäkerhetens ålder också, när man letande identitet genom saker som mopeder, datorspel, axe-parfym och tjuvrökning. knäckande nederlag av den här typen var lite extra känsligt. just då tänkte jag att den här sporten är bara till för att förnedra mig, för något annat verkar den ju inte vara bra för. och en poäng hade jag allt, för inte är den bra för mycket. det är ju inte ens en sport, snarare någon slags sjuk hybrid mellan bohemiskt prickskytte och meningslöshet. och discobowling ska vi inte ens tala om, det är den sjukaste hybriden av dem alla, då läggs några random radiohits ifrån 2002 och blinkande neonljus in i mixen också.

jag har inte blivit bättre sen dess. idag fick klotet allt känna rännan flera gånger också, fler än kan räknas på fingrar och tår skulle jag nog gissa, men det gjorde inget. varje gång det hände gick det förbi mig obemärkt, jag tryckte på delete lika lätt som om jag skulle rensa ett spam-mail ifrån min inkorg. ett klot i en ränna, vad gör det. jag lever ju, eller hur, och det är det som spelar roll.

mmm, det är så skönt att få det bekräftat att jag utvecklats sen de bitterljuva högstadieåren.

firenze

hej bloggen, jag var i florens, eller firenze som det så fint heter på italienska. konstigt att namnen skiljer sig så mycket åt, firenze är ju bra mycket snyggare och eldigare. svenska är så fuckat alltså! hade det suttit någon bredvid mig nu hade jag dunkat denne i ryggen samtidigt som jag gjorde mitt statement, det hade blivit en bra effekt. synd att det bara blir en inbillad ryggdunk nu istället, en cyberdunk, jag hatar cyberdunkar.

i alla fall, det var skönt häng där. jag såg en massa snygga hus, läderbyxor, pälsjackor och en man som strök sin mustasch varje gång han sa "si", det var nog höjdpunkten.
det var sjukt bra gatumusikanter också. indianerna på gågatan i uppsala är chanslösa i jämförelse. om indianerna på gågatan för övrigt läser min blogg (vadå, det är väl inte omöjligt, de kanske googlar sig själva, som om du aldrig gjort det, liksom) vill jag inte att ni ska ta illa upp eller så. men vissa grejer kan ni faktiskt inte mäta er med. men jag vet att ni har ambitioner, ni står ju där på gågatan, dag ut och dag in, och spelar indianmusik. jag tycker om er också, så chilla lite bara.